Hoppa till innehåll

Den okände fotografens grav remaked

Någon gång i början på 80-talet så arbetade jag som ”kopist” på FABAS (Förlag Albinsson&Sjöberg) Jag hade en bra fotochef där i Göran Svensson som lärde mig ett förhållningssätt till fotografi vilket har följt mig hela livet. Sanningar som ” vem som helst kan säga att brända bullar är brända, utan att för den skull själv kunna baka” en sanning som betyder att man har rätt att ifrågasätta och att kommentera och reflektera över det man upplever- och han visade mig den fantastiska pressfotografbibeln pictures on a page och allt sitter fortfarande djupt rotat i mig. Har du något att säga, säg det. Så här med facit i hand så blev nog min passion ristad i sten  under den tiden .

Med bilder är det ju så att det är upp till bevis som gäller, men först och främst ska man bevisa för sig själv att man tror på det man gör för om man inte tror på det man gör själv, varför ska då andra göra det?

Och med att visa upp sina bilder följer en viss risk för att man blir bedömd, och som de säger på amerikanska, so what?
Det är ju bara en själv som bestämmer hur mycket man ska bry sig om vad andra anser. Så på det viset är fotografi ganska introvert egentligen. Är det inte så att det är hemskt roligt att andra gillar det man gör då?  jo, självklart , men det är som vid sportfiske  när man får fisk, en klar bonus.

Så varför denna rädsla för att bli bedömd av en jury under hela livet som gått?

Ja, det kan man fråga sig  eller rädd och rädd förresten. Det handlar nog mest egentligen om att jag varit rädd för att försvinna i mängden av andra bidrag, men som de säger på amerikanska, so what? Insikten slog mig som en blixt från klar himmel, bara genom att vara med i en tävling har man ju vunnit, fattar du vad jag menar?

Man har lagt ned ett arbete på bilderna, våndats vid urvalet, skickat in deltagaravgift och numera tryckt på send då bilagorna åkt iväg ut i den okända bedömningsetern. Men sen är det ju till syvende och sist som så, att när det gäller bilder såväl som med allt annat så blir man bedömd vare sig man vill eller inte, till vardags kanske man inte tänker på det lika mycket, men det pågår hela tiden, vid tävlingar i fotografi blir det hela smärtsamt påtagligt vad det egentligen är som sker.

En dag när min fotochef Göran Svensson och jag stod i studion och fotograferade reklambilder så sa han–ja du Danne, vet du vilka som har den största skilsmässostatistiken i jobbbranschen, jo det är journalister, fotografer och bödlar och vi som står här och sliter med de triviala vardagsbilderna kämpar hela tiden mot det faktum att ingen av oss vill egentligen hamna på den okände fotografens grav.

//Dan

2 svar »

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Arkiv

Fragile…

%d bloggare gillar detta: