Fotograf Dan Crona

Människor man möter

Jag fotograferar människor – och undrar allt oftare varför? Vad vill jag säga, varför vill jag säga något överhuvudtaget. Vad spelar det för roll egentligen eller vem bryr sig?

Varför kan jag bara inte ta fräcka bilder och montera ihop dom i photoshop så att det blir trendiga overkliga konstverk som folk kan köpa och hänga  ovanför soffan?

Nu ska jag villigt erkänna att jag gillar de som gör just det, fabulerar ihop en verklighetsbild precis som de flesta konstnärer har gjort i alla tider. Jag har provat, mest därför att jag har perioder då tekniken fångar upp mig och intresserar mig. Men efter tag tycker jag att det saknar ett innehåll och en mening att ”bubbla” in sig allt för mycket i tekniska frågor enbart.
Visst dreglar jag som alla andra i branschen över ett gammalt Schneider Kreuznach från tidigt 1900-tal, ingen tvekan om det. Men till syvende och sist handlar det hela om att ta bilder, kort, fotografier och varför vill jag det egentligen?

Jag antar att det är en lika svår fråga att besvara som varför vaknar vi upp varje dag (oftast ifall man inte har otur), eller kastar oss ut – fästa endast i lite gummiband om fötterna utför ett stup eller en högt belägen bro o.s.v

Det fanns en tid

När jag inte tog några bilder alls för att jag försökte komma tillbaka till livet efter en lång tids sjukdom. Det är bra att tänka på det ibland. 

Det vore synd att påstå att jag efter 25 år som frilans öppnar mitt pensionskuvert med glädje o andra sidan gjorde jag ett medvetet val en gång. Jag tänkte att det vore bättre leva ett intressant liv medan man lever. Är väl lite osäker ibland på ifall det beslutet var det rätta, men det är så dags nu.

Nej, jag ”gillart” som de säger här uppe i Sörmland. En dag utan en enda bild tagen är en förspilld dag och förmodligen är det här vi har pudelns kärna. Vi vet om vad som ska hända en dag  – och att fotografera är ett stanna upp ett ögonblick, frysa tiden på en 125 dels sekund och bli evig som stenarna ifall nu lagringsmöjligheterna håller i sig vill säga.

Men det är en hårfin och svår balansgång när man fotograferar människor. Edvard Curtis tog under lång tid bilder av Amerikas ursprungsbefolkning. Helt fantastiska bilder och helt ovärderliga. Vad drev honom att under vedermödor och förmodad fara för eget liv åka runt på prärien med tung otymplig utrustning och ta de här bilderna?

Här hittar du hans hemsida

Och funderade han någonsin på ifall han exploaterade de ”utsatta” och finns det egentligen så mycket att fundera över? Är det inte bara att lita på sitt sunda förnuft och försöka skildra det man ser efter bästa förmåga. Att våga berätta det man upplever på det vis man känner bäst. Då har man väl i alla fall gjort någonting.