Jag satt i bilen på väg hem och lyssnade på P 1 – en röst berättade att en dag ska vi alla dö – men resten av alla de andra dagarna ska vi inte det.
Alltså tänk ifall vi kunde leva efter det i vardagen – vi kunde ha mera bråttom att leva ett vänligare liv och därigenom ett i mina ögon rikare liv på precis hur många sätt som helst.
Ibland tänker jag på döden oavsett om det är fredag som idag, eller en skittrist söndag – en dag liksom mer lämpad för tankar på döden. Kanske beror det på att en i min omgivning precis gått ur tiden – en som jag tyckte om och har pratat med då och då.
Eller så beror det på åldern, jag vet inte.
Under en annan resa lyssnade jag på en intervju med Amelia Adamo som tyckte att min generation – alltså vi som är födda på 1960-talet funderar för mycket kring barndomen fast vi enligt hennes åsikt gled runt på räkmackor och fick allt serverat. Nja, jag vet inte vilken värld hon pratar om riktigt – det enda jag minns är att frånvaron av att bli kramad och omtyckt skapade ett djupt hål inuti mig vilket jag har försökt att fylla sedan dess.
Det kan vara på gott och ont, självklart. Min barndom har gjort mig till den jag är, det är väl liksom så barndomar fungerar.
Fotograf Dan Crona 