Dom är där överallt: tyckarna -och de dyker alltid upp när man inte är beredd och för det mesta oombedda. Det är liksom så det är i det här bekräftelseträsket vi kallar livet.

Instagram skickar på oss filter mot verkligheten som ser ljuvliga ut vid den första anblicken och kanske hjälper för ögonblicket som motmedel.

Det är communities som vill att du ska lägga upp dina bilder gratis så får vi se sen om det blir nån ersättning. Finns det någon bransch som utnyttjar folk mer effektivt bättre än min egen? det vetti fan.

Men ändå – ändå stannar man kvar i detta dåliga förhållandet likt en tjur som gått rakt på en smäll rusar man rakt in i nästa. Jag tror att det beror på kärleken till att få berätta sin historia – att få sina sekunder av någon slags begriplig sanning och för att liksom greppa tag i det som du vet ska glida dig ur händerna. Likt en sorglig clown slickar du dina sår gång på gång för i morgon blir allting bättre.