Hoppa till innehåll

Och minnena – de lever liksom för evigt.

Det är lite märkligt tycker jag nog. Visserligen märkte jag det på de som var äldre runt omkring mig när jag växte upp men att det skulle drabba mig själv någon gång det kunde jag faktiskt inte föreställa mig.

Dagarna som ung 15-åring då ens enda bekymmer var hur man ska få ihop en tia till moppebensin och att det kanske kunde räcka till en glass, en piggelin eller med lite tur en sån där halvliters GB glasspaket, gärna med jordgubbssmak som de sålde i Birgers Icabutik.

Nedslitna trätofflor, shorts, hjälm och en gammal favorit t-shirt räckte hela veckan och på lördag är det folkets hus, då spelar Tonix. Vi brukade står och hänga vid våra putsade mopeder vid den gamla kvarnen och skolan på fredagseftermiddagarna och spana efter husvagnsekipagen som passerade korsningen till Sturkö camping. Inte för att vi gillade husvagnar direkt utan blickarna var riktade mot bilarnas baksäten. Där satt flickorna i vår ålder och vi brukade slå vad om att henne ska jag dansa med på lördag ifall där nu råkade sitta nån flicka i vår ålder i baksätet på gamla volvo 240 med stora backspeglar.

Kanske kunde det med lite tur bli en sommarromans, vilket självklart hände mellan varven och varje gång gjorde det lika ont när familjen sen skulle dra vidare ut i sommarsverige, men dagarna var oändliga på den tiden när varje dag kändes som en evighet.

Jag kör förbi killen som skjutsar en flicka på mopeden framför mig på vägen ut på mina ärenden för dagen och jag ler för mig själv till minnena som dyker upp.

Arkiv

Fragile…

%d bloggare gillar detta: