Jag är fullt medveten om att det är mycket magi och att herren besöker jorden hit och dit på min blogg just nu, tänkte faktiskt plocka bort rubriken på föregående inlägg eftersom en lite ”prettokänsla” infann sig eftter genomläsning, men sen tänkte jag efter, att kände jag så, är det så. Det är min blogg och mina tankar jag skriver väl vad jag vill och behöver inte styras av sociala normer och jantelagar. Det är fullt möjligt att dessa starka upplevelsekänslor är sprungna ur ett hårt dagligt slit med ett ganska urholkande gröten på bordet jagande med allt vad det innebär av tidiga morgnar, jobbig morgontrafik på E-4an osv. Men som vi alla vet är det inget ont som inte har något gott med sig.
Denna fredagkväll hemma hos den gode vännen Stina Berge kändes det som om att befinna sig i en sådan där härligt galen fransk eller italiensk film.
Vi var inbjudna, Nicole och jag och vi fick sitta ute på en bänk en ljummen septemberkväll och lyssna på Stina Berge och hennes band när de repade in nya låtar vilka ska läggas på en cd så att förhoppningsvis många, många flera kan lyssna på hennes musik. Det är något som händer mellan Stina och bandet när det sätter igång och spelar tillsammans och sången ”Jag valde inte svart, svart valde mig” är otroligt vacker en sådan här ljummen septemberkväll.
MENS AGITAT MOLEM– anden sätter massan i rörelse. Så står det i romarskrift på en plakett över Hjalmar Brantings porträtt. I sanning det riktiga mottot över hans liv och verk. Vad var den den svenska arbetarklassen ännu i början av 1880 talet? Intet. Svag och föraktad, undertryckt och efterbliven, ej blott politiskt-socialt, rättslös men också levande i andlig träldom: när förtvivlan någon gång tvang dem ut i strejk, så livade den sitt mod med att sjunga psalmer och sända upp böner till Abrahams Gud.
Så står det i inledningen av den serie böcker jag en gång köpte på ett antikvariat vilka alla 11 innehåller Hjalmar Brantings samlade skrifter och tal.
Är lite lat idag och lägger bara upp ett par bilder från den gångna veckans uppdrag, i morgon är det dags för musikerporträtt och därmed finns det väl anledning att återkomma!
Ha en riktigt skön helg!
Ladugården i projektet Kosläppet i GnestalandRoger & Marianne
Vem minns inte sin första moppe?
Jag hade en Suzuki K-50 med ”tjej”sadel (det var skönt för tjejerna att åka med på grund av ett litet stöd för rumpan längst bak på sadeln)
Den hade el-tändningslås och gjorde knappt 40 km i timmen, den här mopeden var den totala friheten.
Tanken fylldes för nån tia och räckte länge.
Suzuki K-50
Jag minns inte hur många gånger som jag lackade om den, det var sådant man gjorde på kvällarna när jag var i den åldern. Var det tråkigt på tv:n gick man ut i garaget och plockade ned moppen i molekyler och lyssnade på radion. En kväll hörde jag den berömda ”bappelsin” gubbajävel svaret till Ulf Elvings välkända radioprogram, eller en ny Ac-Dc, Judas Priest, Soft Cell, Kiss, Depeche Mode, Iron Maiden låt, vilka spelades för första gången i världshistorien, i alla fall i min världshistoria.
Det ska väl erkännas att det förekom en hel del luftgitarrs-spelande till dofterna av moppeolja och autosol medan december mörkret gjorde sig påmint utanför de lysrörsreflekterande garagefönstrena. Det var ganska tryggt och varmt och mysigt att gå därinne och pula, spela luftgitarr och röka röd prince.
Efter min Suzuki blev det väl någon ”gubbamoppe” eftersom det var skönt med handväxel som omväxling, men sedan kom den roligaste och knäppaste moppen in i mitt liv ”invalidmoppen”
Invalidmoppen
Man kan väl säga att jag byggde om den till en mindre bil.
Moppen hade ett speciellt luftkylssystem som tillät att man kunde svetsa på en lämplig nippel på en kåpa och på den nippeln kränga på en slang av lämplig sort och diameter vilken man säkrade med en slangklämma och sen krånglade jag fram slangen in under plastframrutan för att till sist sätta dit ett gammalt damsugarmunstycke vilket spred varmluften och på så vis hölls rutan fri från imma och is.
En bilstereo sattes in och de två högtalarna vilka förstärktes med en ”booster” sattes fast uppe i taket precis bakom huvudet där man sitter. Oxå en ”bländaavförhelvete-strålkastare sattes fast ovanpå plasttaket och var inkalibrerad på en volvo 240 för att få till lämplig höjd, dvs rakt i ögonen på den icke avbländande föraren i en mötande bil, jag hade ett 12 volts batteri under sätet och en 100 wattare i strålkastaren, plus ett 6 volts batteri till vindrutetorkaren.
Grädden på moset heter plysch och ett kapell, japp ett kapell syddes upp så att det blev varmt och skönt i moppen och sedan blev det lite plyschklätt för ytterligare värme och Ernst känsla.
Motorn var en ”sachs” och därmed ytterst lämplig för ett black och decker ingrepp, vilket till min förtjusning ökade hastigheten till 55 km i timmen.
Ja, mycket kära minnen är det- all hårdrock som kom var sprillans ny, det doftade asfalt och vägarna var änglagårdskrokiga på resorna som gjordes- och träffa änglarna höll jag också på att få göra en nyårsdag då styrningen gick sönder samtidigt som jag mötte en lastbil men turen var med mig och hjulen låste sig så moppen gav sig av åt motsatt håll, moppen blev till skrot så klart men jag lever och kan skriva dessa rader denna lördagsmorgon den andra mars 2013.
Väl medveten om att jag inte får ta fredag innan jag åtminstone har gjort ut någon bild föll mitt val på den här.
Cellisten är med i tangokvintetten Sonor, vilka spelade på Atelje 42 för ett tag sedan.
Fotograf Dan Crona 