Det här med att förlåta sig själv….

Just nu är jag inne i ett slags existentiellt vacuum – där känslan av otillräcklighet är nästan helt alenarådande. vägen

Jag undrar lite för mig själv – är jag på rätt väg egentligen, och om jag inte är det vad är i så fall rätt väg att gå?

Det finns tusen anledningar till självtvivel – erfarenheten och åren har lärt mig att det är liksom så det är. Någon säger, du är ju kreativ, vänj dig.

Om det vore så enkelt ändå, att bara slå av knappen och sluta grubbla. Försöker skingra tankarna genom att läsa en bok om tarmfloran av Dr Weasly, den är intressant men berättar egentligen i stora drag det jag redan vet, ät balanserat så mår du bra.

Jag har ett par yrkeshandböcker liggande på skrivbordet vilka pockar på min uppmärksamhet men jag vill hellre vara utomlands just nu och uppleva andra miljöer – fota lite gatubilder liksom.

Oh, vad jag känner igen den här processen. Mitt undermedvetna vill ha förändring och utveckling och det kommer att komma någonting nytt och spännande.

Allt handlar om att älska sig själv så som man är, sen kommer resten av sig själv, att älska och förlåta sina egna tankar och tvivel och att hugga tag i livet som helhet när det fladdrar förbi.

Jag kan bara vara mig själv…

Alla andra är upptagna. Jag har hört den sanningen förut men det var Regina Lund som påminde mig.

Jag återkommer ofta till min ”säsong” och vad den gör med mig här på min blogg. Efter att ha skrollat igenom mina inlägg lite kvickt så ser jag att jag egentligen inte har förklarat vad den egentligen innebär.

För det första är min säsong livsviktig för att jag ska kunna hålla på med det jag gör sedan en väldans massa år nu, sen fungerar min säsong som terapi och hjälper mig att hålla mina personliga demoner på plats.

Min säsong ger mig också möjligheterna att träffa människor hela dagarna vilket är otroligt viktigt för mig  jag är en social människa som ständigt söker nya intellektuella utmaningar.

Men tillbaka till tanken kring att bara vara sig själv. Förr i världen när man fick alla sina sina intryck från omvärlden under ett besök på posten eller bakom kiosken var informationen med all säkerhet redan filtrerad som det heter idag och man fick själv chansen att filtrera lite till för att säkerställa ett acceptabelt intag av den dagliga dosen information som man kunde leva med i den mentala fas man för tillfället befann sig i. Således fanns det en ärlig chans att utveckla den egna personligheten i symbios med sin omvärld.

För min egen del var denna möjlighet väldigt viktig.

Det räcker med att ta pendeltåget in till stan för att förstå hur dåligt många egentligen mår. Narcissismen riktigt flödar via högljudda telefonsamtal där det avhandlas känslig information och jag skiter väl i vem som lyssnar mentalitet eller så har man tagit på sig ett par riktigt stora hörlurar av ”varaifred” karaktär. Men där finns också vänliga blickar så klart vilket känns hoppfullt på sitt sätt.

De berättar på radion att över två miljoner svenskar äter ångestdämpande och sömnpiller. Är inte det ganska mycket med tanke på hur många som bor här?

Under min ungdom berättade någon jag såg upp till att man visst det kan vara sig själv men inte på bekostnad av andra. Hitta dig själv först och främst, det är ditt liv som du lever en enda gång. Det var bra sagt och jag försöker hålla mig till den sanningen.

Att vara sig själv idag är svårt. Intrycken och kraven är gigantiska jämfört med förr, det är ”likes” hit och dit. Du ska synas och det gäller att hålla alla kanaler öppna, men frågan är, är det verkligen så viktigt och är det värt priset?

Fotografera inte det du ser, utan det du känner…

Orden är den legendariska fotografen Ansel Adams och jag försöker att göra precis det när andan faller på. Ibland tycker jag att jag lyckas och ibland ”not so much”

Vinter-2

 

Studerar mest de gamla mästarna nu under min lågsäsong och vet inte riktigt vad jag ska lägga krutet på. Känner igen prestationsångesten och det brukar bli en överraskning. Det är liksom lite som i den där sketchen om den sovande foten som ni kanske har sett?

Där berättar komikern att han har så jäkla tråkigt i bland så att han sätter sig på benet så att foten somnar. Sen städar han rummet så att foten får en chock när den vaknar.

Är det verklighetsflykt att tänka positivt?

Jag vill vara mannen i bilen, eller David Attenborough när han kryper omkring i världens skogar och med sin superintressanta röst berättar om sakernas tillstånd. Eller Tom Alandh som på sitt lågmälda sätt berättar om världen helt nära i det lilla och i det stora.

Jag blev aldrig någon hockeyspelare – min stora dröm och som jag faktiskt hade talang för fick jag höra i mina unga år – hade inte råd. Det blev fridykning och judo, cykling och en volvo 142:a vad det lider. Sen kom det största av allt – barnen. Synd o klaga med andra ord.

Jag tittade på dokumentären om Martina igår av Tom Alandh som är en av vår tids största berättare om du frågar mig, griper tag och drar en med in i en berättelse om en människa och hennes öde på att anspråkslöst och genialt berättartekniskt sätt som bara total ärlighet och uppriktighet inför uppgiften tillåter.

När hon sitter och läser sin dikt om ögon är det magiskt och jag är glad att jag tog chansen att gå den där Fojokursen för många år sedan där just Tom Alandh var en av lärarna. Positivt 2

 

Det gick ju vägen det här året också…

Jag är en sådan där hopplös människa som glömmer bort hur viktigt det är med påfyllning av andra intryck och upplevelser titt som tätt. Jobbar jag så jobbar jag och går helt upp det. Det krävs ingen Einstein för att dra en eller annan slutsats av det beteendet. Det handlar naturligtvis om en slags flykt i kombo med att det är roligt och slitsamt på flera plan men vad vackert och storartat allting blir när man vaknat upp och man ser vad som finns helt nära inpå.

Nyårsaftonen blev den bästa på länge – avslappnad, sköna upplevelser i Norrköping och trevligt folk att prata med under hotellfrukosten.

Och morgondagen är inställd på grund av ointresse…..

Rubriken snappade jag upp på SVT i deras reklam för serien om svensk punk som börjar idag torsdag. Jag var punkare då det begav sig och är glad över att ha sett Ebba Grön i Karlshamn när jag var 13 år gammal. Jag minns tydligt att man ofta hörde de orden i rubriken och det kändes spännande och uppkäftigt.

Med erfarenheten kommer vishet men fasen vet ifall man inte kan vara ganska vis som ung. Smakar man på rubriken så har känslan den förmedlar åtminstone dykt upp i mitt liv både nu och då.

Tuija Lindström har gått ur tiden står det också på SVT idag. Det är väl inte bara jag som hade hoppats på att hon skulle komma tillbaka som fotograf efter en tids bortavaro. Jag gillade hennes bilder och har inspirerats mycket av hennes stil. existens (1)

Annars händer det inte mycket i Avla By idag – tänkte ge fåglarna mat och försöka leva lite i nuet.existens (2)

 

 

Och tiden. Den har sin gång.

 

Bilden är hur gammal som helst men känns ständigt aktuell de gånger jag hittar den under mina ”skrollfärder” i bildarkivet.

Det intressanta förflyttar sig liksom. Först var det klockan, sen reflektionen i vattnet sen den nakna mannen med masken för ansiktet – vem är han, vad vill han?

Nu är det hästen upp på kullen som känns spännande och drar iväg med mina fantasier.

 

Gå ut i världen med din kamera

Det här med att aldrig sluta se på sin omvärld kan ibland verka som ett oöverstigligt berg på något vis. Alltid är det någonting som stör – distraktioner i form av vardagsbekymmer eller andra mera världsliga ting som dåligt plogade vägar eller vita bilar ( ja det är oftast dom) som ligger o trycker dig i baken under dina bilfärder eller om man ska välja färg eller svartvit i kameran.

 

Under många år tidigt under min fotografiska utveckling tog jag bilder för att andra skulle gilla dom i första hand. Så här med facit i hand känns det märkligt faktiskt och jag minns att jag under de åren var jag extremt olycklig och frustrerad som fotograf och konstnär liksom villrådig och trevande.

Som tur är blev jag klokare med tiden och otroligt lättad när jag kom på att det finns en annan väg att gå och började använda kameran i första hand min egen skull och inte så lite i ett rent terapeutiskt syfte. Den stora fördelen med denna min nya insikt är att det liksom lossnat och lusten till fotografiet som uttrycksmedel kom tillbaka sakta men säkert plus att mina bästa bilder kommer inifrån och är hundra procent ärliga mot mig själv och mot eventuella gillare. Som någon så klokt sa: ”släng det du planerat för livet överbord, så du kan göra plats för det nya”

 

 

Vägval

För någon vecka sedan var jag på ett jobb hos Dansverkstan i Västerås. Medan jag ställde upp grejorna och mätte ljus kom en pappa förbi med sin yngre son. Jag bad honom ställa sig framför kameran så jag kunde kolla av ljuset – visst inga problem svarade pappan. Vi började prata och det visade sig att han gått på samma fotoskola som jag en gång i tiden – men jag gör annat nu, berättade han vidare. Naturligtvis var det supertrevligt att prata med en kollega sådär oförhappandes och efter en stund gick vi var och en till sitt.

I bilen hem började jag fundera kring varför han valt att börja med annat och varför jag envist stannat kvar i branschen?

Det känns nyttigt att ifrågasätta sina val man gör här i livet tycker jag oavsett om det gäller yrkesval eller förhållanden. Mitt jobb är tungt och slitsamt med mycket bärande, riggande och trixande. Vi brukar skoja om att ”mycket gaffa är det” de få gånger man träffar på en kollega ute på fältet. En fotochef svarade mig en gång när jag undrade varför han blev pressfotograf – det är det minst tråkiga jobbet.

Ryggen tar stryk, tummarna och magen också genom de oregelbundna arbetstiderna och ofta stressiga förhållandena med krav på perfektion och att leverera någonting som vid uppdragets start egentligen inte finns. En bild som finns i någons huvud, en förväntning, en dröm. En avbildning och ett tidsfragment.

När jag tar mina gruppbilder brukar jag säga – nu finns inte den här bilden men efter blixten brunnit av och ni har hört kameran så finns ett avtryck av den här situationen från nu och för alltid, så var med nu gott folk!

 

 

Pappa 2017