Fotograf Dan Crona

Steg upp jobbartidigt idag fast jag har semester. Det  är värmen som krymper de aktiva timmarna.

Tog min dagliga promenad men kände mig rastlös i alla fall efteråt. Hamnade hos Ronny och vi började ungefär där vi slutade förra gången.

Svavel och Vodka, en resa i Polen och ”dödens triangel” 1989. Ett skolarbete som blev starten på min kärlek till den dokumentära berättande bilden. Fotografi: Ronny Vervaart

–Bilden på Christer Strömholm tog jag på vernissagen av hans utställning Nio sekunder av mitt liv, säger Ronny när vi sitter i hans garage ombyggt till en luftkonditionerad studio och oas i värmen. Tog mod till mig och frågade honom helt enkelt.

Själv var jag inte lika modig när Robert Frank fick sitt Hasselbladspris 1996, men det är inte så att jag inte vågar gå fram utan hela han signalerade att han liksom inte vill vara där alls, det var inte läge kändes det som, men jag ångrar det idag man kan ju bara få ett nej.

Utdelning av Hasselbladspriset 1996. Fotografi: Dan Crona

Lägger man ihop alla 125/dels sekunderna som man har tagit en bild borde den totala tiden landa runt nio sekunder ungefär. Titeln är genial precis som det mesta som Christer Strömholm gjorde och stod för.

Vi pratar lite om tomrum man försöker fylla och jag undrar vad det är man jagar egentligen när man flänger runt med sin kamera. Inte är det pengar eller bra pension, det är möten ja, dom lever man på länge. Att höra kamerans mekanik och att veta att man stannat ett ögonblick av tiden.

Men vad är det mera? är det själva jakten på tiden –  en uppgörelse med någonting inom en? Det känns lite som när man som ung låg och tittade upp på stjärnorna och funderade på alltings ursprung.

Sverigekartan sitter på väggen i Ronnys arbetsrum. Nålarna visar alla platser han har varit på.

Jag hade en annan plan med mina planketbilder i år i alla fall. Det fanns andra nytagna bilder – men jag känner att mina gamla bilder får komma till tals i år, både på Gnestaplanket och Stockholmplanket.

Katowice -1989

Katowice -1989

Katowice -1989

Tjänare, är du hemma i morgon så tar jag moppen och kommer en sväng?

Sagt och gjort. Ronny hade först hälsat på Bengan sen droppa han in på en kaffe hos oss här på Avlalandet denna varma julidag. Det blev vitt och brett om det mesta som har med fotografi att göra och om torkan och böndernas  problem och att deras problem garanterat blir vårt framöver.

Visade min planketbilder för i år såklart

Det börjar bli en vana nu att vi tar kort på varann när vi ses

Kolla här, så här blev det

Jag har tagit en sådan här bild på ett springande fritt barn förr – med det mörka runt omkring – har den som huvudbild på bloggen.

Funderade lite på varför och för mig är det en hög igenkänningsfaktor i de här två bilderna. Hur som helst så är det inte läge att hålla på med att analysera det nu.

Tyvärr blev bilden överexponerad i ansiktet så pass mycket att jag inte kunde plocka fram någon ton, men medan jag jobbade med bilden så tänkte jag att det inte gör någonting – det liksom förstärker känslan av sårbarhet och liv samtidigt. Jag vet inte, den får ligga här på bloggen och skvalpa och med lite tur kanske mogna fram om ni fattar vad jag menar, man ska inte vara så ängslig för att testa lite olika förhållningssätt till det man håller på med.

Resten av bilderna är lite mera självklara snapshots från en resa vi gjorde igår – det var en välplanerad bussresa – billig och bra med mat och allt inkluderat. Nio slussar på Göta kanal med stopp i Cloettas godisbutik (vi trodde vi skulle få se fabriken, tji fick vi)

Men det var sommarskönt, avspänt och omhändertaget, luftkonditionerad buss och den krävande familjen som ställde till en liten scen på kanalbåten när det var för trångt kring borden i restaurangen ombord på båten vilket gav lite dynamik på det hela taget.

Fri

Hon satt där ensam med en fin blomma i håret

Nöjd Nicole

Eftertankens kranka blekhet

Länge sen man såg nån röka pipa

Portvakt

de satt med armbågarna ute på övre däck

Idyllisk plats att bada på

Kanalbåten bakom oss

DEt här med att leva i nuet och att njuta

Vi stannade till vid min utställning på vägen hem

Av en händelse tyckte jag mig märka av en viss försämring av min hastighet på mitt mobila bredband – precis så där millisekundsirriterande ni vet. Hela eftermiddagen var jag i kontakt med min operatör o vi fixade o trixade o höll på. Mellan samtalen passade jag på att pilla med photoshop lite o märkte att vad fort man glömmer. Hur som haver så tror jag att det har löst sig nu i alla fall – det var skit bakom tangentbordet 😉

”Drink me, eat me, and you´ll se the light”

Vi gav oss ut på en kort resa med Nicoles motorseglare ”Peggy” – vädret skulle bli bättre lovade väderlekstjänsten men först ett kort besök på nån hamnkrog.

Det händer något med mig när jag kommer ut på sjön – alla lager av måsten liksom rinner av.

Det inre barnet är alltid närvarande

Min livskompanjon, Nicole

Ja,ja. Alla är lediga hit och lediga dit nu så jag ska inte tjata om det.

Hursomhelst så steg jag upp klockan fem i morse för att hänga med Ronny Vervaart ut på en av hans rundor som lastbilschaffis.

Men först så ska vi backa bandet lite. Ronny och jag har träffats under Gnestaplanket under några år och alltid haft mycket att prata om och på den vägen är det.

91:ans bil

Fotografering är förbjuden hemma hos Ronny,

Lastning

Jag lånade den meningen från en av mina fotografiska husgudar, Josef Koudelka.
Ön kan vara karg och ogästvänlig och stigarna tråkiga och långa. Öar kan vara så. Sakta har jag lärt mig att hitta den verkliga ingången – sakta har jag lärt mig att förstå att hit kommer man inte och bär på saker, här släpper man sin ryggsäck på bryggan.

På och av knappen

Ibland när man kommer in i ett sådant där flöde av läsande brukar böcker komma till en som man inte ens visste om men som ger otroligt mycket tillbaka. För mig handlar ”att vara ledig” precis om det förhållandet. Det handlar om att hitta på och av knappen.

En god kopp kaffe kan ofta vara början på allt. 

Efter frukosten tog jag med mig min fällstol och gick ut på öns vägar. Det finns en samling hus några kilometer bort som kallas Kullbo.

Hjorthornen skvallrar om att det finns gott om hjort, hornen ligger lite varstans.

Nicole kom förbi Kullbo med sitt sällskap.

Jag lyssnade till vinden och upplevde dofterna från havet och från ön – passade på att vända blicken uppåt och lät träden skölja bort mina tvivel på världen.

Inget fotbollsbrus, inget almedalsbrus – det tar vi sen när vi kommer hem och ringsötvålen tvättar bort det mesta av eventuella rester av omvärldstvivel.

Det finns skönhet också i en gammal bortglömd trädgårdsstol och ett vindpinat träd.

Nille plockar upp mig med sin fyrhjuling och vi beger oss söderut på ön och vi ska till grillplatsen som ligger på en mindre ö som vi vadar över till. Där väntar ryttarna på oss och det vankas strax grillad hjortkorv. Det blir av förklarliga skäl prat om hästar och om livets olika frågor.

Ryttarna kommer tillbaka och hästarna rullar sig i gruset befriade från sina ryttare. Nu har de gjort sitt för den här säsongen och de får vandra ostörda på ön tillsammans med hjortarna över sommaren.

Ingen är ett ensamt träd, inte om man inte vill det själv.