Vägval

För någon vecka sedan var jag på ett jobb hos Dansverkstan i Västerås. Medan jag ställde upp grejorna och mätte ljus kom en pappa förbi med sin yngre son. Jag bad honom ställa sig framför kameran så jag kunde kolla av ljuset – visst inga problem svarade pappan. Vi började prata och det visade sig att han gått på samma fotoskola som jag en gång i tiden – men jag gör annat nu, berättade han vidare. Naturligtvis var det supertrevligt att prata med en kollega sådär oförhappandes och efter en stund gick vi var och en till sitt.

I bilen hem började jag fundera kring varför han valt att börja med annat och varför jag envist stannat kvar i branschen?

Det känns nyttigt att ifrågasätta sina val man gör här i livet tycker jag oavsett om det gäller yrkesval eller förhållanden. Mitt jobb är tungt och slitsamt med mycket bärande, riggande och trixande. Vi brukar skoja om att ”mycket gaffa är det” de få gånger man träffar på en kollega ute på fältet. En fotochef svarade mig en gång när jag undrade varför han blev pressfotograf – det är det minst tråkiga jobbet.

Ryggen tar stryk, tummarna och magen också genom de oregelbundna arbetstiderna och ofta stressiga förhållandena med krav på perfektion och att leverera någonting som vid uppdragets start egentligen inte finns. En bild som finns i någons huvud, en förväntning, en dröm. En avbildning och ett tidsfragment.

När jag tar mina gruppbilder brukar jag säga – nu finns inte den här bilden men efter blixten brunnit av och ni har hört kameran så finns ett avtryck av den här situationen från nu och för alltid, så var med nu gott folk!

 

 

Pappa 2017

Vacuum 2.0 – tomten ska fram…

Så blev det plötsligt första advent. Egentligen inte mycket mera med det – inget märkvärdigt alls – eller är det egentligen inte tvärtom?

Ett helt år har julpyntet stått undanställt i något hörn eller uppe på någon vind. Allt fler kan nästan inte vänta med att plocka fram sina julsaker redan långt innan traditionen bjuder – en del tar inte ner sakerna alls. det fascinerar mig. Det har hänt att jag varit hemma hos någon mitt i sommaren och hittat både någon julstjärna eller tomte framme.

Det handlar ofta om ett besök hos någon mycket empatisk eller tankspridd person eller så är hen både och. Men det är inte det viktiga utan det är varför är grejorna fortfarande framme? Är det i ren protest, eller ur bekvämlighetssynpunkt eller att hen helt enkelt vill hänga kvar vid själva godhetens väsen så länge som det bara går?

Som sagt oftast hittar man tomtarna på loftet eller undanstoppade i någon garderob tillsammans med annan allsköns julbröte.

Men nu ska allt fram i alla fall och här ska det tändas lampor både ute och inne. Det ska dofta pepparkakor och apelsiner, janson, skinka och allt det där som hör julen till – kort och intensivt och väldigt supertrevligt för många. Personligen har jag varit lite anti- jul under de senare åren och varit tvungen att arbeta med med ursprunget till den känslan och glädjande nog har jag hittat en väg ut ur det tillståndet och känner faktiskt den där lite barnsliga förväntningen igen.

Det ska bli skönt med lite julfeeling och att få sprida lite fryntlighet hit och dit men jag kommer nog ändå att fortsätta ställa mig själv frågan mellan varven – varför är vi människor inte mera generösa, toleranta och snälla resten av året?

Vattenhål

Man ska inte underskatta det undermedvetnas betydelse för helheten. Antalet stressrelaterade sjukdomar ökar bevisligen, men det är en annan historia.
En alldeles lagom ansträngande plats att besöka så här års är kulturhuset i Ytterjärna 

Vi gick och upplevde en klassisk konsert – min allra första men absolut inte den sista.

Klassiskt (4)

Pjotr Tjajkovskij – César Franck framfördes av Respons Sinfonietta
och det var bland det häftigaste jag har upplevt måste jag säga. Klassiskt (3)

Sju stolar och en gympabänk

Vi går mot slutet av en intensiv tid – och en ny står för dörren. Det är väl lite så man kan sammanfatta sommaren och hösten. Jag tycker väl att jag känner mig lite snuvad på den här sommaren så här i eftertankens kranka blekhet. Den liksom ville sig inte riktigt. Konstant blåsig och lite ogin på något vis.

Men nästa sommar ska jag minsann skaffa mig den där efterlängtade moppen, åka på den där fisketuren, sola på den där stranden och höra insekterna åka förbi på sin egen autobahn – höra barn skratta och leka på håll, se den fåfänge gömma sig i vassen, höra vågorna skvalpa mot stenarna och bara vara så där lycklig som man kan vara på sommaren när kraven ligger nedpackade längst ned i framtidens byrålåda

Det var väl egentligen allt jag hade på hjärtat för tillfället.

Semesterplaner

Har legat utslagen ett tag i nån infektion, samtidigt har min dotter rapporterat om sin och svärsonens resa till Rom via messenger varje kväll. Det har varit ett spännande äventyr också för mig liggandes i soffan eländig och dan ;). Hon berättade om Colloseum, Pantheon, Vatikanen, Fontana di Trevi, Peterkyrkan och allt det där andra man måste se någon gång.

Sen ställde jag mig själv frågan – när ska allt det där andra hända hade du tänkt? Det börjar bli mycket i den ”hörnan” nu. För att inte bli knäpp i den processen så bestämde jag mig helt enkelt för att helt enkelt tömma ut den ”hörnan” och börja samla om på nytt.

Trätofflor

Så låg de där hos Jarre i affären – mina trätofflor. Sist jag ägde ett par var jag väl 15-19 eller något sådant. Jag minns i alla fall att det var otroligt viktigt att slita in tofflorna kvickt antingen genom att man lät sig dras bakom en kompis moppe, eller så drog man lädret ett par varv på asfalten. Sen var de V-jeansen vilka skulle vara slitna och fransiga runt själva tofflan. En hårborste i bröstfickan på den urtvättade utslitna Lee jeans jackan. Kanske hade också en skicklig kompis ritat Rainbow Rising på ryggtavlan och en själv klottrat Ac/Dc, Van Halen, Saxon, Motörhead osv över hela ryggen för att liksom krydda till det lite extra. Lite nitar i olika former på det och voilá Danne 15-19 år reborn 🙂

Ja tänk, vilka minnen ett inköp av ett par tofflor i trä kan skaka fram egentligen. Det är väl bara det att dessa är fotriktiga och mjuka, såna som folk har på sig vilka står och går hela dagarna. Men de är svarta och ganska coola i alla fall.

Reflektion (1)

Konstrundan var bra. Folk var nyfikna och intresserade och det såldes till och med lite. Just nu kan du förresten kolla in Sörmländsk fotosalongs ambulerande utställning på Gnesta bibliotek om lust finnes. De över 50 fotografierna vilka är utspridda över hela bibblan skildrar temat party. Själv ska jag bara andas.

Vad är tomhet?

Satt och funderade på tåget hem efter att ha sett en utställning av Anton Corbijn – vilket är ganska lätt hänt. Sen funderade jag ännu mera i bilen på vägen hem efter att ha sett Irving Penn´s bilder vilket också är väldigt lätt hänt – tror att alla vet det som håller på med fotografi eller bildkonst överhuvudtaget. Tanken att fotografera tomhet har liksom naglat sig fast, ni vet som när man var liten och på vägen till skolan och bestämt sig för att antingen undvika A-brunnar eller bara gå på bestämda stenplattor eller i ett visst mönster.

Roger 2

What´s down there?

vatten

Cold water

Jag började samtidigt med en serie bilder av de fyra elementen och ännu så länge är det bara vatten som blivit av. Men jord är på gång, vind och eld blir enklare på något vis känns det som – de två bilderna ligger klara i huvudet – jord blir en utmaning helt klart.

Parallellt med detta sprang jag på blommorna – jag har liksom svårt att finna en bild av det totalt tomma och innehållslösa. Förmodligen ligger det en djup psykologisk spärr i vägen och det är enklare att ta det enkla först. Ungefär som att man hellre helt plötsligt  väljer att städa än sätter sig och planerar ekonomin eller undrar vad man ska få i pension.Midnight

Så blommor har det få bli ännu så länge – nåt kul ska man väl ha och de bilderna visar jag under Gnesta konstrunda med start i morgon kl 11:00, plats Åmells möbler i Gnesta.Tulip

Pastell

Midnatt

Förnimma

Fågelblomman 1

Den sista

Solblomma

orange

flowerbw 2

Balansgång

Ja, just det. Är osäker på om Corbijn någonsin fotograferat blommor men Irving Penn har definitivt gjort det, kanske är det liksom en fas i livet?