Fotograf Dan Crona

Någon sa en gång i tiden, liksom lite i förbifarten.

”Man föds själv och man dör själv”

I jakten på allting vad man nu jagar för någonting här i livet, är det åtminstone för mig helt omöjligt att undvika att den här sanningen dyker upp i tankarna då och då. Speciellt om man kombinerar tankebanan med att det bara är de desperata som är intressanta.

 

 

Vilka bara ”bidde” en tummetott – och handen på hjärtat, vad ska man göra åt det?

Min medresenär sitter vid köksborden medan jag sitter vid datorn och försöker hitta ett läge att sitta på där jag inte har ont i ryggen och hon läser högt ett kort stycke ur sin studielitteratur. — Det finns en ny forskning som berättar om ett nytt begrepp, vegansex!

— Vad i allsin dar är det, undrar jag? — en sann vegan kan inte ligga med en som äter kött eller fisk, berättar hon.

Den där karamellen kan man suga och vrida och vända på hur mycket som helst anser jag. Men mest tycker jag att inställningen mest avslöjar en viss brist på känslornas betydelse i sexlivet. Det hela känns mekaniskt på något vis. Och en känsla av att många mest pratar om att leva livet istället för att leva det tillfullo infinner sig en stund.

Have a good one peeps!

Ibland är det tur att man har lite utställningar klara för hängning. Processen att skapa en helt ny hade jag nog inte orkat med just nu om jag ska vara ärlig.

Samtidigt så är jag trött på mina bilder, det är liksom så det är. Gjort är gjort, bilder är färskvara men samtidigt fullt återanvändningsbara – med tiden..

Igår öppnade utställningen ”Fria fotografers filial” på kulturhusets femte våning i Stockholm. På min hustrus uppmaning sökte jag dit och fick med fem bilder, alla återanvända från tidigare äventyr så att säga. Och jag vore falsk om jag påstod att jag inte uppskattade ”kredden” jag fick av folk på platsen, sådant blir man glad av – alltid.

Men roligast är hela grejen, möten och diskussioner i varenda hörn. Vad är konst, vilken bländare har du använt, vilken teknik och så vidare?

Jag gillar verkligen den här idén med att släppa in alla, det var 100 fotografers bilder vi kollade på, de flesta självklara andra mer svåra att greppa. Men glädjen och passionen, kärleken till den fotografiska bilden genomsyrade hela tillställningen. ”Konstprettot” hade inte mycket att hämta här denna kväll.

Det går tydligt att se på vilka perronger deltagarna befinner sig på sin resa med det fotografiska tåget där allt är tillåtet. Jag fostrades av den hierarkiska skolan när fotografin fightades med det etablerade högtravande näsan i vädret tänket och har väl egentligen alltid slagit ur underläge som fotograf betraktat, men det gillar jag, eller har kommit att gilla genom åren. Som väl är för dagens bildskapare verkar detta ha luckrats upp en hel del, det är mycket kvar på sina håll, men det är på g, helt klart.

Min kollega gav mig en ny bevingad mening när vi satt där i skybaren och fick i oss något gott. – jag kan inte säga på förhand om Abba eller Rolling Stones är bra, när jag hör bra musik så bara vet jag och känner.

Har ni chansen, åk och titta, kulturhuset vibrerar av liv från golv till tak och man kan dra dit på morgonen och komma hem vederkvickt och glad till kvällen.

Alla andra är upptagna. Jag har hört den sanningen förut men det var Regina Lund som påminde mig.

Jag återkommer ofta till min ”säsong” och vad den gör med mig här på min blogg. Efter att ha skrollat igenom mina inlägg lite kvickt så ser jag att jag egentligen inte har förklarat vad den egentligen innebär.

För det första är min säsong livsviktig för att jag ska kunna hålla på med det jag gör sedan en väldans massa år nu, sen fungerar min säsong som terapi och hjälper mig att hålla mina personliga demoner på plats.

Min säsong ger mig också möjligheterna att träffa människor hela dagarna vilket är otroligt viktigt för mig  jag är en social människa som ständigt söker nya intellektuella utmaningar.

Men tillbaka till tanken kring att bara vara sig själv. Förr i världen när man fick alla sina sina intryck från omvärlden under ett besök på posten eller bakom kiosken var informationen med all säkerhet redan filtrerad som det heter idag och man fick själv chansen att filtrera lite till för att säkerställa ett acceptabelt intag av den dagliga dosen information som man kunde leva med i den mentala fas man för tillfället befann sig i. Således fanns det en ärlig chans att utveckla den egna personligheten i symbios med sin omvärld.

För min egen del var denna möjlighet väldigt viktig.

Det räcker med att ta pendeltåget in till stan för att förstå hur dåligt många egentligen mår. Narcissismen riktigt flödar via högljudda telefonsamtal där det avhandlas känslig information och jag skiter väl i vem som lyssnar mentalitet eller så har man tagit på sig ett par riktigt stora hörlurar av ”varaifred” karaktär. Men där finns också vänliga blickar så klart vilket känns hoppfullt på sitt sätt.

De berättar på radion att över två miljoner svenskar äter ångestdämpande och sömnpiller. Är inte det ganska mycket med tanke på hur många som bor här?

Under min ungdom berättade någon jag såg upp till att man visst det kan vara sig själv men inte på bekostnad av andra. Hitta dig själv först och främst, det är ditt liv som du lever en enda gång. Det var bra sagt och jag försöker hålla mig till den sanningen.

Att vara sig själv idag är svårt. Intrycken och kraven är gigantiska jämfört med förr, det är ”likes” hit och dit. Du ska synas och det gäller att hålla alla kanaler öppna, men frågan är, är det verkligen så viktigt och är det värt priset?

Orden är den legendariska fotografen Ansel Adams och jag försöker att göra precis det när andan faller på. Ibland tycker jag att jag lyckas och ibland ”not so much”

 

Studerar mest de gamla mästarna nu under min lågsäsong och vet inte riktigt vad jag ska lägga krutet på. Känner igen prestationsångesten och det brukar bli en överraskning. Det är liksom lite som i den där sketchen om den sovande foten som ni kanske har sett?

Där berättar komikern att han har så jäkla tråkigt i bland så att han sätter sig på benet så att foten somnar. Sen städar han rummet så att foten får en chock när den vaknar.

Jag vill vara mannen i bilen, eller David Attenborough när han kryper omkring i världens skogar och med sin superintressanta röst berättar om sakernas tillstånd. Eller Tom Alandh som på sitt lågmälda sätt berättar om världen helt nära i det lilla och i det stora.

Jag blev aldrig någon hockeyspelare – min stora dröm och som jag faktiskt hade talang för fick jag höra i mina unga år – hade inte råd. Det blev fridykning och judo, cykling och en volvo 142:a vad det lider. Sen kom det största av allt – barnen. Synd o klaga med andra ord.

Jag tittade på dokumentären om Martina igår av Tom Alandh som är en av vår tids största berättare om du frågar mig, griper tag och drar en med in i en berättelse om en människa och hennes öde på att anspråkslöst och genialt berättartekniskt sätt som bara total ärlighet och uppriktighet inför uppgiften tillåter.

När hon sitter och läser sin dikt om ögon är det magiskt och jag är glad att jag tog chansen att gå den där Fojokursen för många år sedan där just Tom Alandh var en av lärarna. 

 

Jag är en sådan där hopplös människa som glömmer bort hur viktigt det är med påfyllning av andra intryck och upplevelser titt som tätt. Jobbar jag så jobbar jag och går helt upp det. Det krävs ingen Einstein för att dra en eller annan slutsats av det beteendet. Det handlar naturligtvis om en slags flykt i kombo med att det är roligt och slitsamt på flera plan men vad vackert och storartat allting blir när man vaknat upp och man ser vad som finns helt nära inpå.

Nyårsaftonen blev den bästa på länge – avslappnad, sköna upplevelser i Norrköping och trevligt folk att prata med under hotellfrukosten.