Fotograf Dan Crona

Det är inte utan att jag förvånar mig själv med det ökande intresset för blommor. Ser mig ju mest som människofotograf – det avgörande ögonblicket och hela den biten. Vet inte ifall det har att göra med undermedvetna insikter. En kort stund är man här – blommar ut och resten kan ni räkna ut själva. Antar att det klarnar lite när den här intensiva tiden har lagt sig och jag kan sitta i min hammock – läsa en bok och titta på hängbjörkarnas rörelser i vinden.

Det här året har jag i alla fall fattat att det är viktigt att gripa tag i det som är verkligt, det lilla som ligger nära och som är så himla enkelt att missa när man rusar fram.

Bilden på Lennart tog jag i samband med studenten i Uppsala.

X-30:an får följa med – den är viktig. Det blir så mycket enklare att fånga ögonblicken med den kameran. En kaffepaus, snacka lite om livet som fotograf – dra en skröna eller två innan bilen tar en ut till nästa mål, nästa jobb. Många mil blir det varje år, vi brukar säga till varandra de få gånger vi möts att vi har världens mest sociala jobb men samtidigt det mest ensamma.

Det går fort nu allting

Vaknade, skvätte av ansiktet lite kvickt och gick ut för att fotografera av blommorna på vår tomt. Det kommer att ta ett tag tills jag får se dom igen när bladen väl har har fallit och stjälkarna vissnat bort.

I mitt Facebookflöde strömmade det förbi en bild på Trump när han dansar med vad jag antar vara Saudiska oljemagnater. Jag vet inte syftet med bilden mera än att jag fastnade för mannens kroppsspråk under själva dansen eller vad man nu ska kalla det. Han såg lite bortkommen ut på något vis – lite som ett barn på ett saftkalas som inte känner sig hundraprocentigt välkommet eftersom barnet tidigare under veckan slagit sin lekkamrat med en pinne i huvudet vilket i sin tur lett till att hens mamma och pappa pratat med den utsattes mamma och pappa men att allt nu har ordnat sig – för stunden i alla fall.

Hur som helst.

Det har varit gräsklippning idag med handjagare – en grej jag tog upp förra året och som är ytterst tillfredsställande. Dels ljudmässigt, dels fysiskt, man blir lagom svettig och får lite motion – ja ni vet allt det där som gör att man kan unna sig lite soffläge sen på kvällskvisten utan att skämmas. Kom på att jag alltid har gillat att fixa hemomkring – speciellt när det är lagom varmt i luften. De dagarna blir det tyst i huvudet. Världspolitiken och allt som händer här i hemlandet hålls på armslängds avstånd och kommer inte in. Utrymme skapas.

Min granne Augot kom hem och såg fräsig ut med sina solglasögon – frågade ifall jag fick ta ett par bilder, det gick bra.

Trevlig helg på er.

Jag har passerat stridsvagnsmuseumet ”Arsenalen” utanför Strängnäs flera gånger och sagt till mig själv att hit ska jag åka vid tillfälle. Jag kan inte låta bli förstummas över vår uppfinningsrikedom när det gäller att ta livet av varandra – tänker att om man lade hälften så mycket energi på att lösa andra problem vi dras med vore det kanske bättre? Hur som helst, nu var jag där och självklart blir man imponerad över ingenjörskonsten men utställningen om Sörmlands regemente i Strängnäs lockade mig mera. De har slagits i alla våra storkrig från 1500 talet fram till sent 1700 tal bara för att nämna något. Och med tanke på att min första bostad här uppe i Sörmland var en gammal kaptensbostad byggd 1595 och denne kaptens arbetsplats var på Gripsholms slott kan jag inte låta bli att känna någon slags koppling till historiernas gilla gång så att säga.

Jag passade på att få i mig lite av varje i alla fall och testade miniatyreffekten på min X-30 och tycker faktiskt att det funkar helt okay om man kommer upp lite.

Vi tog oss en välförtjänt cykeltur och långpromenad i den sprattliga vårvärmen vilket inte var helt fel sen är jag så klart glad över att rätt låt vann Eurovison det här året. Sången fungerar lite som en motvikt till all den ilska som florerar här och lite överallt. En ung man med hjärtproblem – drabbad av sjukdom sjunger öppet och ärligt och det når igenom allt brus, slår undan benen på allt pretentiöst tjafs vilket ger i alla fall mig lite välbehövt hopp. Ja, lite som allt det växande livets återkomst år efter år som besegrar en torr gammal stubbe om ni fattar vad jag menar.

Tog en promenad runt Avlasjön – funderade lite kring bilder och vardagen, inget märkvärdigt alls. Tämjer tankarna och försöker freda mig från det ständiga bruset och allt det där som envist pockar på. Det finns inget bättre än att lyssna på fåglarna och naturen dom dagarna. Jag passerar en köldfrusen humla på marken och kontrollerar bävrarnas framsteg på träden jag passerar – de gör ett enastående jobb måste jag säga och visar på att ihärdighet lönar sig. Nöjer mig med det så länge.

Vissa dagar är det som förgjort att krypa in i den kreativa kokongen. Är det inte vädret så är det nyheterna eller vardagsfrågorna. Och nu ovanpå allt spränger blommor och blad existensvallen och liksom skriker kolla på mig, kolla fort snart har vi blommat över! Som om inte det var nog med vårtröttheten och alla fåglar omkring en.

Min dotter är på begravning och tankarna vandrar än hit än dit, mest dit till henne och hennes färdkamrat längs den osandade vägen vi kallar livet. Jag skulle varit där idag men den förbannade gikten kom som ett brev på posten efter en intensivare tid, trots sunt leverne och mycket motion – ja till och med körsång provade jag på valborgsmässoafton, inget funkade.

-Du kommer att få leva med anfallen sa min läkare första gången för 5-6 år sen och jag trodde att det var snack. Det händer inte mig. Men som sagt ett par gånger om året kommer gikten och jag påminns om min förgänglighet och prisar den som uppfann värktabletterna och andra medikamenter som jag inte vet namnet på utan håller mig till hur många jag kan ta och när. Min fru kommer ned till hammocken med en nygjord smoothie – nyttig så att det stänker om det och berättar att maskinen brunnit, alltså smoothiemaskinen brann efter knappt en månads användning. Suck.

Men allt det här utom det faktum att min dotter är på begravning av en person hon tyckte mycket om – som har fungerat som en extrapappa åt henne plus att min svärson har förlorat sin far alldeles, alldeles för tidigt är I-landsproblem så att det stänker om det också. Det är för djävla grymt. Det är mycket som är grymt och vissa dagar är det som sagt svårt att förbise sådant. Men blommorna skriker, fåglarna rockar i sina buskar och snår, vattnet glittrar i solen och i morse kom min katt in med den fetaste sorken jag sett. Den kunde jag rädda livet på – den var hyfsat oskadd -bara några skråmor som väl var. Vi ger och vi tar och jag hoppas på att ge ska bli ännu mera modernt än det redan är. Värktabletter är bra, blommor är bra, fåglar är bra, våren är bra. Det finns mycket som är underbart bra, till exempel AC/DC….

Så här den sista dagen i april kan man gott få ta det lite lugnt.
Nicole är turridningsledare ibland på en ö utanför Nyköping och häromdagen var det dags igen. Äntligen får man väl säga eftersom det var bortåt en två år sen sist. Jag vet inte vad det är riktigt men jag finner någon slags frid på ön. Här är saker som de är och får vara det. Folk kommer dit och rider och slappnar av – häpnar över alla hjortar vilka vandrar fritt tillsammans med alla islandshästarna. Några måsar jagar en havsörn och det doftar hav.

Jag har stannat upp en stund – läser, spelar datorspel, motionerar och gör det jag ska för stunden.

Min hjärna har gått ned i varv och istället för att fokusera på fotografi engagerar jag mig helt och fullt åt att läsa alla nyheter och lägga mig i och att diskutera aktuella omvärldsfrågor.

Funderar ibland vad det ger tillbaka egentligen och varför jag gör det – det är kul helt enkelt. Oftast ger man och tar under själva akten ifall motståndaren inte är faktaresistent eller småpåveligt lagd förstås. Men det finns stunder där man efter en hel dags diskuterande tackar varandra för en god debatt och går vidare till nästa fråga.

Det här med att tacka för god debatt händer inte ofta i dagens snabba sociala media, det goda samtalsklimatet är på väg ut i dimman, det är synd eftersom det visar på respekt både för en själv och motståndaren trots att man kanske inte är eniga. Ta till exempel partiledardebatterna på Tv där det händer allt som oftast att de uppträder som tjuriga barn när de inte får som de vill och lite till nöds tackar för debatten men ansiktsuttrycken visar att de inte är helt nöjda.

Det här beteendet ser folk och tar med sig det ut i sociala media tror jag vilket i sin tur ökar intoleransen med meningsmotståndare.

Nu menar inte jag att att man kan skylla folks dårskaper i allmänhet på dagens politiker det vore för fräckt, men det kan vara en del av det hela.

Egentligen var väl detta allt för nu.