Jag stod där i vandrarhemmets kök och lagade mig lite mat när en flicka frågade – vet du om det bor andra barn här ibland? det blir så ensamt här och vi ska bo här i tre dagar min mamma och jag.
Först blev jag lite förvånad över att bli tilltalad i en ton som om hon kände mig men den känslan gick snabbt över och jag svarade eftertänksamt att visst har det bott barn här under de sex veckorna jag bott här i Falköping och det kommer säkert några nya hon kan leka med under de dagar ni ska vara här men just nu är är det nog dåligt med andra barn. Okay svarade flickan, nu ska jag springa ned till mamma – vi grillar men det du lagar luktar väldans gott, jag drabbades av en ren pappareflex och erbjöd närapå en smakbit men besinnade mig, och bestämde mig för att prata med mamman först.
Jag fortsatte laga min mat och log, det var liksom något uppfriskande i samtalet. Snart kom mamman och flickan upp igen till köket på andra våningen – nämen det är ju du fotografen, utbrast mamman! Du fotograferade oss i Björklinge i våras, våra fotbollslag du vet..
Det blev den trevligaste middagen under mina sex veckor i Falköping och jag fick veta att mina bilder var mycket uppskattade och de gärna ville att jag skulle komma tillbaka nästa vår.
Mötet var bara ett av de märkliga möten man kan ha när man stannar en längre tid på ett vandrarhem. En kväll kom plötsligt en äldre kvinna in i samma kök och sjöng någonting klassiskt – fick veta att det var någonting av Händel och att hon hon och hennes man skulle sjunga i Gudhem eller om det var Varnhems kloster. Men hon skrämde mig faktiskt lite till en början innan vi rett ut begreppen.
Hur som helst nu är allt tillbaka i de mera normala gängorna gängorna eller vad sägs om att träffa en vaktmästare i kilt fullsmockad med Hamamrbysymboler 🙂
