För den fattige faller alltid smörgåsen med framsidan nedåt.

Jag minns inte om jag använt rubriken tidigare, men den är bra och ständigt aktuell.

1

Jag tror inte att jag behöver ta upp så mycket om hur omvärlden ser ut. Det är tal om fotbojor och religiösa organisationer får sina tillgångar beslagtagna och förbjudes. Homosexuella förföljs torteras och dödas. Fikapauserna på arbetsplatserna förvandlas från en stunds andrum till en plats där få längre orkar vistas på grund av man nu öppen visar sina rasistiska funderingar. Fattigpensionärerna ökar dramatiskt – ja, jag kan hålla på en hel dag. Var hittar man besinningsknappen på den här mackapären? – trodde ett tag jag läst bruksanvisningen noga.

Häromdagen kom några barn förbi de ville ha påskgodis. Jag hade inget men de fick en femtiolapp och jag fick ett fint påskkort.

Tänk vad skönt det är ändå att barn fortfarande går omkring och önskar glad påsk. På senare år blir jag lite vemodig när något barn vill sälja majblommor och asfalten luktar majvärme och det börjar dofta gott från blommorna och träden.sturko-80-tal

Enkla banala ting men för mig väldigt värdefulla eftersom de påminner om det som är fint och vackert i världen. abstrakt4

Gustav Frödings klockrena dikt får avsluta mina tankar den här dagen.

Havet välte, stormen ven,
vågorna rullade asklikt grå.
”En man är vräkt över bord, kapten!”
Jaså.

”Ännu kan ni rädda hans liv, kapten!”
Havet välte, stormen ven.
”Ännu kan en lina den arme nå!”
Jaså.

Vågorna rullade asklikt grå.
”Nu sjönk han, nu syns han ej mer, kapten!”
Jaså.
Havet välte, stormen ven.

Das Unheimliche

60 miljoner människor är på flykt i världen, eller var 122:a människa. FN uppskattar att 50 miljoner av dessa är flyktingar från krig i Mellanöstern och Afrika.
De tre största grupperna av flyktingar som hamnar i Sverige kommer från Syrien, Irak och Afghanistan. 60 miljoner människor är ungefär lika många människor som det lever i hela Frankrike, det skulle vara som om ingen var hemma när du tänkt åka dit.

Bilden av Alan Kurdis – tre år gammal som ligger på stranden i Turkiet får oss att vakna till och börja ta in vidden av katastrofen. Sen följer katastrofrubrikerna i alla våra stora nyhetskanaler – Trump bygger murar medan Europa reser stängsel och spärrar in flyktingar i läger, så ser det ut 2017 och medan flyktingsmugglarna tjänar stora pengar på människors desperata försök till räddning och ett bättre liv, betalar den som kommer hit till oss höga hyror till ockrande hyresvärdar som låter 2-3 familjer betala sanslösa pengar för friheten i en fyrarummare i förorten.

Nu har det alltså gått några år sedan den största flyktingkrisen i modern tid utspelade sig inför våra ögon och det kommer lite färre flyktingar hit eftersom man täppt igen möjligheterna för flyktingarna att komma in. Det flyr fortfarande människor från krig och terror och det sitter fortfarande folk här i våra migrationscenter och väntar – väntar på besked ifall de kan fortsätta sitt liv här i landet vilket förmodligen en gång var det förlovade landet därborta i horisonten som givit dom hopp och drömmar på sin resa. Ute i Europa sitter idag människor fast i läger under hemska förhållanden – fastlåsta och förhindrade att röra sig. Läs mera här på FN:s sida

En förenande flagga

I januari 2016 avtäcktes konstverket  en flagga av tacksamhet som var ett kulturprojekt på Solbacka migrationscenter. Det var en kall och krispig januaridag och människorna var glada och uppsluppna och ville fira livet och det nya året på det här sättet.

Mannen som kom på idén med flaggan heter Imad Alshatti och han kom till Solbacka med sin fru Hanan och tre barn sommaren 2015. Efter tre månader av sömn och vila tröttnade han på sysslolösheten och väntan och drog igång flaggprojektet tillsammans med konstnären Elisabeth Frieberg.
Tanken med projektet var att tacka Sverige för att ha tagit emot flyktingarna men också att förena alla de religioner, modersmål och kulturer vilka nu alla var samlade inom samma område genom att bygga en gigantisk svensk träflagga av 3 400 träbitar

ty (3)

En flagga av tacksamhet

ty (19)

En glad dag…

ty (34)

Nytt hopp

ty (17)

Nya murar

ty (18)

Mot framtiden

Det är mitt första möte med människorna bakom statistiken och alla rubriker och jag var väl som de allra flesta under den här tiden i det tillståndet där en viss lättnad infann sig över att några klarade sig undan krig och terror och förföljelser för att hamna här där vi har plats och råd att hjälpa flyktingarna på fötter igen, vi sa liksom god dag till mänskligheten den här dagen.

Vem är jag att komma här?

Efterhand började jag fundera på vad jag kan göra, vad kan jag bidra med, och hur gör jag?
Jag är yrkesfotograf och berättar saker med i huvudsak bilder och jag frågade mig själv om jag vågar ta steget och föreslå att jag kan göra en berättelse om det här över tid?
Att liksom bli en slags motpol till  medias  förhållningssätt till de här människornas öden.
Jag satt också i ett rum på 13 kvadrat under den bästa tiden i mitt liv innan jag fick barn. Det var under tiden jag som 24- åring gick på Gamleby fotoskola och befann mig efter åratal av ett slags självupplevt mentalt utanförskap i en miljö full av likasinnade. Jag satt också ensam på mitt rum och behövde inte trängas med 2-4 st till, jag hade en TV som fungerade och jag behövde bara öppna dörren ut till korridoren för att folk skulle komma in och snacka musik, liv, bilder,  inspirerande fotografer och framtiden. Men ibland på kvällarna när jag var helt ensam och  lyssnade på ”Tangerine Dream” kom inte bara alla bilder som jag ville göra under mitt liv  utan också förhoppningen om att jag en dag skulle försonas med ett tomrum jag burit med mig sedan barnsben.

thewaiting

Nargez, Qasim , Rastegar. Alla är det namn jag mött nu under snart ett år under mina besök på Solbacka migrationscenter. Namnen på unga människor i 20-års åldern vilka om allt varit som det skulle, levat livet på alla plan fullt ut.

De är några av människorna bakom rubrikerna och nyhetsrapporteringarna på Tv och hamnade ett stenkast från min ytterdörr och jag kände tydligt att jag behövde få möta dom och jag lyckades så sakteliga knyta kontakt med en familj.

– Jag kämpar varje dag för att inte bli deprimerad eller för att inte ge upp, berättar Nargez när jag träffar henne i det lilla rummet på 13 kvadratmeter som varit familjens hem nu under 18 månader.

Nargez kommer från Iran och är 24 år och har studerat vid Teherans universitet. När hon lyckats komma in i Sverige hoppades hon att kunna använda sin utbildning till att skapa sig ett liv och en framtid. – Jag önskar inget hellre än att jag kan komma vidare med mitt liv och få lägga mina upplevelser bakom mig, men i det här rummet och med den långa handläggningstiden liksom tär det på mig och urholkar min livsvilja och blockerar mina drömmar, berättar hon för mig dagarna innan migrationscentret stänger för gott.

Nargez 2

Jag minns tydligt mina första möten med Nargez och hennes familj, det lyste av kraft och livsglädje i deras ögon och jag blev glad av deras energi. De fick mig faktiskt att tro på att människan är god  trots att jag var fullt medveten om vad de gått igenom.
De ordnade utställningar, discon och fester och figurerade mycket i lokala medier i olika sammanhang och jag tänkte att det behövs – speciellt nu när populistiska och främlingsfientliga krafter satts i rörelse också i vårt land. Men våra myndigheter kan som bekant utsätta oss alla för ”själsdöden” utan att blinka eller ens reflektera över vilken skada de gör med den enskilda individen.

Korridorbarn

Korridorerna på Solbacka ligger öde idag efter nedläggningsbeskedet för en tid sedan. Ett migrationscenter är ett litet samhälle utanför samhället på armslängds avstånd.

-Alla som bott här under den här tiden är skingrade för vinden och befinner sig ute någonstans i Europa, fortsätter Nargez. Jag orkar knappt gå ut ur rummet eller att gå ut till den gemensamma restaurangen. Vi äter vår mat här inne på våra 13 kvadrat och väntar.

Min make har ett band  och de har börjat turnera så vi fokuserar allt mer på det, ja allt handlar egentligen om detta nu för att stå ut. Vi fixar god mat, bra musik och snart ska jag åka och träffa honom med min son Amir i Norrköping där de är nu, de har hur mycket som helst att göra och det blir en ny tillvaro i väntan på besked från Migrationsverket. Vi behöver känna till någonting annat i livet nu efter snart två år.

bild16

Christer Lagergren, lyssnar på när nedläggningsbeskedet slås fast, tillsammans med flyktingarna på Solbacka.

Sakta men säkert uppstår en känsla av Das Unheimliche. Ett tomt tillstånd av ingenting vilket uppstått ur missriktad välvilja från statens sida där många säger att de bara följer order i sin allt oftare totalt okänsliga hantering av flyktingarna. Tänk att gå igenom det här, att överge allt man vet och känner till sen när man liksom är framme vid ljuset i tunneln dras mattan undan under fötterna och det finns inga väggar att ta tag i för att återfå balansen.
Tsega Weldemicael står och gör fint tillsammans med en annan man ute i korridoren.
-Jag har inte fått veta om jag får stanna kvar i Sverige ännu men jag har ialla fall fått veta att jag ska bo bra nu på det nya stället och har bestämt mig att för ta det därifrån, allt har sin tid berättar hon.

Tsega

Mannen i fönster 2

För att se klarare

Mannen i fönster1

Reflektion

fontanen

Mahan och Amir

Öppnade hjärtan

Folk öppnade sina hjärtan, sina hem och plånböcker. I Stjärnhov tog man emot flyktingarna med öppna armar och satte igång med aktiviteter och jobbade tillsammans inom idrott och föreningsliv och näringsliv. Man gick från en ganska slumrande tillvaro till en intensiv och utvecklande tid. Folk bjöd på middagar i hemmen utbytte erfarenheter och umgicks utanför migrationscentrets betongväggar. I Gnesta ordnades kultursamverkan med musik och förutsättningslös livsglädje. Många engagerade sig i de ensamkommande barnen, tog hem, utbildade och till och med gömde några vilka migrationsverket skrivit upp i ålder för att enklare kunna skicka ut dom ur landet tillbaka till ställen som Afghanistan – ett land som många av barnen inte ens varit i eftersom de är uppvuxna på flykt undan talibanerna i Iran eller Irak. Kan vi ens försöka förstå känslan av utsatthet och godtycklig behandling?

kulturfest (8)

Kulturfesten i Gnesta 2016

Och det är väl samtidigt det som gör det så sorgligt att vi hade allt det goda inom räckhåll men nådde inte riktigt ända fram. Flyktingarna blev mycket snabbt integrerade i vårt lokala samhälle och förvisso förstod man väl att förr eller senare att livet ska gå vidare på olika håll, men arbetet fick liksom inte riktigt hinna bli klart fullt ut.

Man känner igen det, men vågar knappt tänka tanken på hur lika det egentligen är

Samhället väljer att placera den som flytt hit i ett läger utanför samhället och man ska  i och för sig vara vaksam med jämförelser men tankarna far ganska lätt åt vissa håll när man besöker ett migrationscenter och jag kan tycka att kan vi inte bättre, går det inte att lösa på ett enklare och bättre sätt? Men det är klart nu var det ju enorma mängder som var på flykt och hamnade här och Sverige ska vara stolta över det arbete som las ned på att ordna saker efter bästa förmåga och det finns andra länder som smiter undan sitt ansvar vilket är ganska otäckt egentligen. Jag tycker att alltför många är för rädda och bekväma i vårt samhälle idag. Vi är rädda för att bjuda till och utsätta oss för någonting som kräver att vi bryr oss. Vi leker de tre aporna och dövar oss med konsumtion. Jag tror att den här vägen är farlig och det ser vi också på det politiska planet. Utan att tveka lägger människor frivilligt sin röst i den farligaste brevlådan av dom alla och släpper lös krafter av likgiltighet vi inte sett slutet på ännu. Jag oroas över den dagen vi får se resultatet.

#jagärhär
#visomgörinnehållet
#flyktingar
#migrationsverket

Sveket

Streteredsvägen

Migrationscenter, förvar. En gripen demonstrant direkt, två biffiga poliser trycker ned den 15 åriga pojken i gräset utanför piketbussen.. Väntande människor – alla lugna sitter på gräset i Kållered. Käkar pizza som organisationen “Vi står inte ut” låtit hämta. Polisen bygger kravallstaket, vänner till de som väntar på sitt öde kräks av oro. Miljön är förortskall dialogpolisen försöker informera och hålla de knappt hundra demonstranterna lugna.

– Min lille kunde suttit därinne berättar en kvinna när vi går förbi ett fönster till förvaringen på väg väg till en ny lämpligare plats för vår aktion enligt polisen. Hon åkte in till Göteborg från sin ö  när hon såg uppmaningen på FB att det behövdes flera vuxna på plats. Två andra kvinnor berättar att de lyckats förmå Migrationsverket att låta deras pojkar stanna, trots åldersuppskrivning.

Den som flyr har inget val, ingen människa är illegal! – skallar mellan den kalla tegelväggarna på asfaltsplanen utanför förvarsbyggnad  nr: 2. En läkare med ryggsäck går in, undrar om det är dags för lugnande medel till dom som väntar därinne? Någon föreslår en fejkad hjärtinfarkt för att fördröja bussen någon minut men ändrar sig när hen inser att bussen kan välja att svänga I flera riktningar.

UNHCR och EU domstolen försöker stoppa en verkställighet och man hoppas att det ska lyckas. Får veta under natten att försöket misslyckats, en liten pojke med flera vänner bland de demonstrerade skickas till Kabul – där han aldrig någonsin satt sin fot eller har någon som helst trygghet. Där ska han klara sig ensam utan vänner eller kontaktnät. En pojke som hade ett liv här I Sverige. Nu övergiven I en stad fylld av flyktingar. Jag får veta att en av de hårt kämpade kvinnorna på platsen kallas ”Kinna” förmodligen heter hon något annat men det finns aldrig tid att hinna fråga – vill inte störa, hennes telefon ringer och plingar i ett. Jag vet så pass mycket att hon är en av kvinnorna bakom nätverket ”Vi står inte ut” Jag ser de andra kvinnorna som arbetar lika hårt, deras mobiler är igång – de skriver, pratar ser många gånger plågade ut i beskeden från andra sidan telefonen. Jag undrar var är männen?

-Kinna samlar ihop till infomöte under dagen, hon berättar att vi behöver någon som kan handla filtar och andra förnödenheter – det är råkallt i luften, det går åt energi. Många av de unga på plats har tunna jackor och inga strumpor i skorna men de är där på plats för sina vänner inne på 2:an hela dagen och kvällen.

Barnen skrivs upp I ålder för att förenkla utvisningen. En journalist har suttit på förvaret under ett helt år, det är tredje gången de försöker utvisa honom nu. Han har barn och familj och ett liv I Sverige. Man fruktar att han dödas när han landar i Kabul, Afghanska ambassaden vägrar ge honom resehandlingar ännu en gång. Blir han dödad är det dålig reklam för länderna som vill bli av med honom.

En hund skäller på gården på andra sidan polisens avspärrningar. Först undrar man om det är polishundar, vi ser inget men får veta att några ungdomar tagit sig dit för att spela fotboll utanför de förvarades fönster och att en av grabbarna i det gänget har en hund. Det sitter ett barn därinne och hans vänner vet att han älskar fotboll. Lättnaden över insikten över att det inte var några sammandrabbningar känns i luften.

Vi får veta att 5 st klarat sig från utvisning den här dagen. Men inte Josef  Moradi vars vänner spelade fotboll för hans skull utanför fönstren. (Följ länken ovan för att läsa en intervju Blankspot har gjort med Josef) Läs också detta på Aftonbladet

Man har byggt upt en vägg av pressening mellan bussen och förvaringshus nr: 2. Varför gör man det om man står för det man gör? En av poliserna berättar att han skäms, – det är inte den roligaste dagen på jobbet säger han och tittar bort mot någonting obestämt i horisonten, orkar inte ta ögonkontakt. Någon tittar på det stora antalet poliser och säger att det ser ut som under Göteborgskravallerna. En hästtransport ansluter till poliserna på plats som är 25-30 st redan.  En annan utbrister att hen är sosse men känner ilska över att det är dom som gör det här, inte SD vilket skulle vara mindre förvånande.

Bussen med det okända antalet olyckliga börjar köra, det oundvikliga händer – ungdomar rasar, skriker, gråter snälla sluta, stanna bussen. Polisen går emellan någon blir gripen, de fåtalet vuxna på plats försöker trösta. Jag går därifrån stannar upp på vägen – en av ungdomarna sitter på marken gråter, vuxna omger honom, lägger filtar om honom – jag har gått i skolan, alltid varit i tid, ansträngt mig, kämpat, titta vad som väntar mig – jag kommer hamna i Kabul och dö. Vi åker efter bussen ut mot Landvetters flygplats, får kortfattad info av dialogpoliserna vad som gäller, jag är hungrig – går undan tar en bit mat och skriver ned intrycken. Möter upp Stina, Lisa och Ida – mina medresenärer från Gnesta, alla är trötta vi ger oss för den här gången, det är ingen mening, vi vet att barnen sitter inlåsta i något rum och väntar på att flygas till Kabul. Vi kör hemåt, båda halvljusen är trasiga på bilen, vi sätter i nya lampor och det är inte bara vägen vi ser bättre på vägen hem.

#jagärhär

#visomgörinnehållet

”Gäss te dig” – yesterday

Göran Greider skrev i något poem jag läste för riktigt länge sedan ”och jag minns de dagar som jag lindade stubintråd runt en gammal cykels ekrar” eller något sådant – jag minns inte ordagrant och har inte lyckats hitta boken igen tyvärr för jag har helt glömt namnet.

Men den raden svetsade sig fast i mig för gott.

Det var liksom så det var när jag var 6-7 år, det låg stubintråd i alla hörn och det byggdes överallt.
När jag öppnade fönstret under den dagliga bäddrutinen i morse var det ett fasligt liv ute på alla gäss. Jag är osäker på om det är vanlig grågås, eller sädgås ute på fältet – min fru sa att hon sett kanadagäss också i alla fall.

Under promenaden idag protesterade ängspiplärkorna för fullt mot det omilda aprilaktiga vädret med ömsom snö ömsom bara fint och det känns som om livet återvänt på något sätt. Den lite råkalla snålblåsten gör sitt bästa för att hitta vägen in under kläderna jag har på kroppen och lärkorna och gässen liksom säger åt allt det råkalla att dra dit pepparn växer – lite ungdomligt kaxigt på något sätt. Jag gillar verkligen energierna denna dag.

Kanske beror det på någonting riktigt märkligt som hände i morse.
Jag vaknade 04:30 och var fylld med känslan av att nu har jag minsann jobbat färdigt med en långvarig och besvärlig process.
Det var alltså min hjärna som berättade denna goda nyhet. Den fortsatte berätta under tiden jag drog igång kaffebryggaren och gav katterna mat hur alla dessa händelser vilka besvärat mig under 15-20 år och varit upphov till en del terapeutbesök – alla var insorterade, rensade, paketerade och placerade i lämpliga fack för att helt kunna glömmas bort. Jag vaknade alltså med en otrolig känsla av total frihet som jag inte har upplevt sedan Hedenhös.

Kanske var det allt detta sammanlagt som fick mig att minnas den ordvits som Helmer Bryd en gång hittade på och som jag råkade höra på vad jag tror var Sveriges Magasin.

Han hade översatt Beatles berömda Yesterday till Gäss te dig.

Under samma himmel

Idag handlade det om ensamkommande ungdomar under en dag i Gnesta – alltså barn vilka lämnat sitt hemland och tvingats fly fasor det stora flertalet här hemma är lyckligt ovetande om skulle jag tro.

Man fick känna sann livsglädje kombinerat med musik och spännande mat. Några berättade sin historia och de hade frågor till vår statsminister – frågor som varför skickar ni hem oss till ett land som kommer att skicka oss in i krig och död? De berättar om att de är sina föräldrars sista hopp och ber våra makthavare att inte ta ifrån dom det.

Jag såg och kände deras otroliga glädje över att få synas, prata och skratta med oss – och det verkade som om den våta filten över deras ansikten var så gott som borta under långa stunder.

Men filten hänger där i sin fula skepnad under hela dagen och liksom väntar. Behöver det verkligen vara så? Jag menar vi har råd att avlöna bedagade politiker i utlandet utan att skämmas, eller låta systemet ta hand om en korrupt generaldirektör för statens fastighetsverk. Min magkänsla undrar då vad spelar det för roll. Varför sätter man människor på ett plan hem, in i misär? Vi är ett av världens rikaste länder och det borde finnas pengar, vilja och lust att bejaka framtiden.

Roland Barthes sa en gång när han såg en bild av Jean Baptiste Bernadotte – tänk jag ser de ögon som en gång såg en kejsare. Och så känns det när jag ser barnens ögon den här dagen, inte det att de har sett en kejsare naturligtvis, utan allt de sett och genomlidit.

Afghan Rockers spelar på scenen och rappar på ”dari” – det är väl första gången ni har hört en rapp på dari säger en av kulturskolans musiklärare precis innan bandet går av scenen. Ensamkommande 5

Folk dansar till tonerna av afghansk folkmusik spelad på gamla instrument, svenska afghanistankommittén berättar landets historia Föredrag

Allting är de ensamkommandes eget initiativ från början och jag är väldigt tacksam för det.

Smaka på ordet igen. Ensamkommande.Ensamkommande 9

Glädjande nog var det mycket folk den här dagen i alla fall med många drivna och engagerade på plats för att tillsammans med ungdomarna göra dagen minnesvärd och kanske få fram ett budskap till någon som tar beslut för samtidigt pågick en stor manifestation i Stockholm  ledd av nätverket #vi står inte ut där folk ifrån hela landet marscherade tillsammans med ryggsäckar fyllda med Barnkonventionen under namnet Röda tråden. Och man kräver ett stopp för stat och kommun från att omflytta barn och unga som är i asylprocessen och att migrationsverket fryser alla avvisningar av ensamkommande barn och unga. Samt att politikerna inför total amnesti för alla barn och unga som varit i Sverige mer än ett år.

#jagärhär #vistårinteut #visomgörinnehållet

Hur ser planen ut?

Det är enkelt att avfärda saker – kanske speciellt om man själv har haft turen att klara sig undan.

Man har varit frisk – alltid haft arbete och allt det där som är bra att ha för att slippa sitta utanför någon butik och tigga – lång hemifrån. Ett bättre ställe där det skulle finnas ett eget kafé där ens barn kan äta glass och skratt hörs och solen skiner på själva livet.

Man slipper böja sig för omvärldens välvilja utan reda sig och sitt.

 

Vi lever i ett av världens rikaste länder

Hur tar man ett besked om att det nya landet drar undan mattan under fötterna? Hon tittar på mig och ler liksom visar liv mitt i allt det svarta – sorgliga. Det kändes stort att få vara med henne där.

new-gold-dream

New gold dream 2017

Sen hittade jag några gamla bilder den ena på en konstnär jag skrev om i Kalmar Läns Tidning och den andra tror jag är från ett fotokurs jag höll i en gång i tiden.

Ha det bra.

#visomgörinnehållet

#jagärhär

Tre väskor

För ungefär ett år sedan firades att flyktingarna på Solbacka migrationscenter överlevt resan hit till Sverige.

De byggde en flagga av tacksamhet och lättnad över att inte längre riskera dö av förtryck i hemlandet eller att riskera drunkna i samma medelhav som vi firar våra semestrar . En svensk flagga vilken då stod för hopp och framtidstro – vi kunde döva oss i landet Sverige med att vi åtminstone gjort något för att lindra helvetet för ett fåtal.

Tre väskor får man ta med sig ut i ingenting. Ingen vet var de ska hamna – besked kommer berättar budbäraren.

Är det verkligen humant att man först låter folk rota sig på en ort där man hjälpt till på bästa vis med att integrera och engagera våra nya medborgare och sen återigen rycker upp dom med rötterna utan hänsyn till vare sig barn eller vuxna.

I rättan tid

Sveriges förnämsta konstsamling köptes upp av den svenska staten 1924 under ledning av den svenska socialdemokratiska regeringen och i spetsen för densamma stod Hjalmar Branting. ”Folkets konst, ett viktigt arv åt de som komma efter oss” Den som läst sin Hjalmar Branting minns hans devis ”Mens Agitat Molem” (Anden höjer massan) och jag ryser under mitt besök på  Thielska Galleriet  denna kalla Februarikväll när jag och min hustru bestämt oss för att ta oss en  ordentlig ”kulturboost” .

Innan vi tog oss ut på Djurgården gick vi omkring på Sveavägen med riktning mot en läcker pizzarestaurang, vi passerade platsen där Palme blev mördad. En platta i asfalten, tunnelseende fotgängare passerar förstrött förbi – ett livsverk. Hur många tänker på honom idag undrar jag?

Väl på Thielska kastas jag tillbaka i tiden och får uppleva – ta in och förundras över dessa sedan länge bortgångna mästares hantverksskicklighet. Ta skulpturen av den italienska bondetypen (David Engström, 1903) till exempel.

italienska-bonden

David Engström, Italiensk Bondetyp

Skulpturen drabbar mig och berättar historien om bondens  förmodligen stundtals kärva liv, hopp och umbäranden. Fantasin drar igång och jag åker tillbaka i tiden, kan känna dofterna, se landskapen- höra rösterna. Hjalmar Söderberg observerar  min upplevelse där han hänger på sin vägg – fantastiskt.

Ernest Thiel var en stor beundrare av Nietzche och fick an avgjutning av hans dödsmask av Nietzches syster strax efter filosofens död. Dock hann Ernest Thiel aldrig träffa honom personligen men jag kan tänka mig hur stort det måste känts i alla fall, det näst bästa liksom och någonting att hedra vilket Ernest gjorde genom att placera masken uppe i sitt magnifika tornrum.

nietzche

Nietzches dödsmask

Galleriet är en plats att besöka om och om igen, så kommer det att bli för min del i alla fall. Vilhelm Hammershöi´s målning ” 5 porträtt” Där fem mörkklädda män sitter vid ett bord är utmanande och spännande. Vid en första anblick avfärdade jag målningen och gick vidare. Men någonting drog mig tillbaka och liksom gav sig inte. Jag blev tvungen att läsa på om målningen och till sist trillade polletten ned så att säga.

fem-man

Villhelm Hammershöi, 5 Porträtt

Slutligen har vi ett ganska provocerande porträtt av Ernest Thiel själv – målad av Edvard Munch och det är inte speciellt svårt att förstå stämningen i rummet när den här målningen skulle skapas – själv blir jag provocerad av karln, hur reagerar du?

ernest-thiel

Edvard Munch, porträtt av Ernest Thiel

Men Ernest var Edvard Munch´s främste mecenat i Sverige och köpte många verk av konstnären. En våning upp i galleriet hittar du helt otroliga litografier av Munch. Men som sagt hit ska jag igen det finns verk av Bruno Liljefors, Ernst Josephson, Edvard Munch, Eugène Jansson, Carl Larsson, August Strindberg och Anders Zorn. Även verk av Paul Gauguin och Henri Toulouse-Lautrec ingår i samlingen.

Och nu över till någonting helt annat

Musikalen Bullets over Broadway går som bäst för fulla hus på Göta Lejon och jag undrar om jag någonsin blivit så uppslukad av någonting uppspelat på en scen förut. 3 timmar flög iväg så som 3 timmar kan flyga när man är totalt hänryckt och fascinerad av vad man ser och upplever. Sist detta hände var när jag för första gången kopierade mina bilder i mitt mörklagda kök en gång under Hedenhös. Gå och se!

Man fick inte fotografera under föreställningen så de enda bilderna som jag har är under applådakten.