Fotograf Dan Crona

Rubriken snappade jag upp på SVT i deras reklam för serien om svensk punk som börjar idag torsdag. Jag var punkare då det begav sig och är glad över att ha sett Ebba Grön i Karlshamn när jag var 13 år gammal. Jag minns tydligt att man ofta hörde de orden i rubriken och det kändes spännande och uppkäftigt.

Med erfarenheten kommer vishet men fasen vet ifall man inte kan vara ganska vis som ung. Smakar man på rubriken så har känslan den förmedlar åtminstone dykt upp i mitt liv både nu och då.

Tuija Lindström har gått ur tiden står det också på SVT idag. Det är väl inte bara jag som hade hoppats på att hon skulle komma tillbaka som fotograf efter en tids bortavaro. Jag gillade hennes bilder och har inspirerats mycket av hennes stil. 

Annars händer det inte mycket i Avla By idag – tänkte ge fåglarna mat och försöka leva lite i nuet.

 

 

Det är dags för lite välbehövlig vila faktiskt. Slänga sopor, handla lite julklappar och förbereda min jansson.

Jag önskar alla en God jul och ett gott nytt år!

Det här med att aldrig sluta se på sin omvärld kan ibland verka som ett oöverstigligt berg på något vis. Alltid är det någonting som stör – distraktioner i form av vardagsbekymmer eller andra mera världsliga ting som dåligt plogade vägar eller vita bilar ( ja det är oftast dom) som ligger o trycker dig i baken under dina bilfärder eller om man ska välja färg eller svartvit i kameran.

 

Under många år tidigt under min fotografiska utveckling tog jag bilder för att andra skulle gilla dom i första hand. Så här med facit i hand känns det märkligt faktiskt och jag minns att jag under de åren var jag extremt olycklig och frustrerad som fotograf och konstnär liksom villrådig och trevande.

Som tur är blev jag klokare med tiden och otroligt lättad när jag kom på att det finns en annan väg att gå och började använda kameran i första hand min egen skull och inte så lite i ett rent terapeutiskt syfte. Den stora fördelen med denna min nya insikt är att det liksom lossnat och lusten till fotografiet som uttrycksmedel kom tillbaka sakta men säkert plus att mina bästa bilder kommer inifrån och är hundra procent ärliga mot mig själv och mot eventuella gillare. Som någon så klokt sa: ”släng det du planerat för livet överbord, så du kan göra plats för det nya”

 

 

För någon vecka sedan var jag på ett jobb hos Dansverkstan i Västerås. Medan jag ställde upp grejorna och mätte ljus kom en pappa förbi med sin yngre son. Jag bad honom ställa sig framför kameran så jag kunde kolla av ljuset – visst inga problem svarade pappan. Vi började prata och det visade sig att han gått på samma fotoskola som jag en gång i tiden – men jag gör annat nu, berättade han vidare. Naturligtvis var det supertrevligt att prata med en kollega sådär oförhappandes och efter en stund gick vi var och en till sitt.

I bilen hem började jag fundera kring varför han valt att börja med annat och varför jag envist stannat kvar i branschen?

Det känns nyttigt att ifrågasätta sina val man gör här i livet tycker jag oavsett om det gäller yrkesval eller förhållanden. Mitt jobb är tungt och slitsamt med mycket bärande, riggande och trixande. Vi brukar skoja om att ”mycket gaffa är det” de få gånger man träffar på en kollega ute på fältet. En fotochef svarade mig en gång när jag undrade varför han blev pressfotograf – det är det minst tråkiga jobbet.

Ryggen tar stryk, tummarna och magen också genom de oregelbundna arbetstiderna och ofta stressiga förhållandena med krav på perfektion och att leverera någonting som vid uppdragets start egentligen inte finns. En bild som finns i någons huvud, en förväntning, en dröm. En avbildning och ett tidsfragment.

När jag tar mina gruppbilder brukar jag säga – nu finns inte den här bilden men efter blixten brunnit av och ni har hört kameran så finns ett avtryck av den här situationen från nu och för alltid, så var med nu gott folk!

 

 

Så blev det plötsligt första advent. Egentligen inte mycket mera med det – inget märkvärdigt alls – eller är det egentligen inte tvärtom?

Ett helt år har julpyntet stått undanställt i något hörn eller uppe på någon vind. Allt fler kan nästan inte vänta med att plocka fram sina julsaker redan långt innan traditionen bjuder – en del tar inte ner sakerna alls. det fascinerar mig. Det har hänt att jag varit hemma hos någon mitt i sommaren och hittat både någon julstjärna eller tomte framme.

Det handlar ofta om ett besök hos någon mycket empatisk eller tankspridd person eller så är hen både och. Men det är inte det viktiga utan det är varför är grejorna fortfarande framme? Är det i ren protest, eller ur bekvämlighetssynpunkt eller att hen helt enkelt vill hänga kvar vid själva godhetens väsen så länge som det bara går?

Som sagt oftast hittar man tomtarna på loftet eller undanstoppade i någon garderob tillsammans med annan allsköns julbröte.

Men nu ska allt fram i alla fall och här ska det tändas lampor både ute och inne. Det ska dofta pepparkakor och apelsiner, janson, skinka och allt det där som hör julen till – kort och intensivt och väldigt supertrevligt för många. Personligen har jag varit lite anti- jul under de senare åren och varit tvungen att arbeta med med ursprunget till den känslan och glädjande nog har jag hittat en väg ut ur det tillståndet och känner faktiskt den där lite barnsliga förväntningen igen.

Det ska bli skönt med lite julfeeling och att få sprida lite fryntlighet hit och dit men jag kommer nog ändå att fortsätta ställa mig själv frågan mellan varven – varför är vi människor inte mera generösa, toleranta och snälla resten av året?

Man ska inte underskatta det undermedvetnas betydelse för helheten. Antalet stressrelaterade sjukdomar ökar bevisligen, men det är en annan historia.
En alldeles lagom ansträngande plats att besöka så här års är kulturhuset i Ytterjärna 

Vi gick och upplevde en klassisk konsert – min allra första men absolut inte den sista.

Pjotr Tjajkovskij – César Franck framfördes av Respons Sinfonietta
och det var bland det häftigaste jag har upplevt måste jag säga. 

Jag åkte hem och mina barn bor åt samma håll.

En kråka följde med mig på promenaden – sökte min uppmärksamhet. Jag funderade på dom döda denna alla helgon. Det finns skratt jag saknar att höra – en röst, en doft man minns.

Vi går mot slutet av en intensiv tid – och en ny står för dörren. Det är väl lite så man kan sammanfatta sommaren och hösten. Jag tycker väl att jag känner mig lite snuvad på den här sommaren så här i eftertankens kranka blekhet. Den liksom ville sig inte riktigt. Konstant blåsig och lite ogin på något vis.

Men nästa sommar ska jag minsann skaffa mig den där efterlängtade moppen, åka på den där fisketuren, sola på den där stranden och höra insekterna åka förbi på sin egen autobahn – höra barn skratta och leka på håll, se den fåfänge gömma sig i vassen, höra vågorna skvalpa mot stenarna och bara vara så där lycklig som man kan vara på sommaren när kraven ligger nedpackade längst ned i framtidens byrålåda

Det var väl egentligen allt jag hade på hjärtat för tillfället.

Har legat utslagen ett tag i nån infektion, samtidigt har min dotter rapporterat om sin och svärsonens resa till Rom via messenger varje kväll. Det har varit ett spännande äventyr också för mig liggandes i soffan eländig och dan ;). Hon berättade om Colloseum, Pantheon, Vatikanen, Fontana di Trevi, Peterkyrkan och allt det där andra man måste se någon gång.

Sen ställde jag mig själv frågan – när ska allt det där andra hända hade du tänkt? Det börjar bli mycket i den ”hörnan” nu. För att inte bli knäpp i den processen så bestämde jag mig helt enkelt för att helt enkelt tömma ut den ”hörnan” och börja samla om på nytt.