Tjäna, grabben, kommer du på fika klockan tre?

Det är nästan trettio grader ute, det är en ödesmatch på tv mellan Sverige och Mexiko senare på eftermiddagen men bara en sån sak som att bli kallad grabben när man är femtiotre år fyllda värmer faktiskt lite om hjärtat, det händer liksom inte så ofta nu för tiden. Alltså måste det bli fika.

Bengt Björkbom visar en nyinköpt fotobok och säger att det gäller att vara här tidigt och pekar mot bokhyllan med gamla fotoböcker, annars tar de slut nu när vi är här.

Fotofika (4)

Kent

Vi befinner oss i en secondhandbutik på viksängsvägen i Södertälje och Ronny, som är den som bad mig komma är försenad. Han kör lastbil och sitter fast i lossningen på Scania.  Kent som varit lärare berättar om ett fint porträtt han tagit och så rullar det på, alla berättar något och allt handlar om kärleken till hantverket.

Vad ska du visa i år frågar Bengan mig? jag vet inte riktigt förklarar jag, eller jag vet men vet inte riktigt vad som händer när jag slår om från massproduktion av porträtt till mitt egna. Samtalen glider över på annat, framförallt om bilder, bildernas betydelse om utvecklingen inom fotografiet som uttryckssätt. Nån berättar om sitt projekt och Bengan flikar in, tänk här sitter vi, det är fotboll på tv men vi prioriterar det här, ganska udda.

Fotofika (1)

Vatten är extremt viktigt i värmen

Jag tänker för mig själv, men det är inte så konstigt, inte konstigare än att andas. Fotografera är lika livsnödvändigt för mig och jag får en känsla av att det är precis samma sak för de andra fikabröderna. Sverige vann förresten med tre noll, rätt intressant egentligen med tanke på allt som hände kring vår förlust i den förra matchen mot Tyskland.

What goes around, comes around, eller?

Damen med handväskan då och nu..

Jag gillar den här bilden. Den påminner lite om den berömda bilden av damen med handväskan – ni vet den som togs under en demonstration i Växjö 1985 av fotografen Hans Runesson.

(För övrigt gjorde jag lumpen på I 11 som granatgevärssoldat och sjukvårdare på samma ort om ni undra.)

Hans Runessons fotografi som jag inte törs publicera här utan ni får kolla länken behöver jag inte säga så mycket om egentligen – civilkurage, räcker. Min bild är från en annan tid, ett annat tänk. Min dam med handväska registrerar med sin mobil och lägger upp på sociala medier. Det är också ett slags indirekt civilkurage liksom.Damen med handväskan

Vilket man föredrar beror lite på. Men tiderna är förändrade helt klart 🙂

En liten bit in i våren

upponed

 

Jag tillhör ju de som har valt att jobba i hop sina stipendier med uppdrag som skol, idrott och fastighetsfotograferingar för att kunna göra mina egna grejor ett par månader om året.

Jag tycker att det är skönt att inte behöva krusa någon uppnäst jury eller stipendienämnd, utan jag gör det jag har lust med sen får det gå eller inte.

Många gånger funkar det. Jag får ställa ut och berätta om mina projekt, men lika ofta blir de egna grejorna liggande ”and fades into black”. Men det är liksom så det är.

Eftersom jag mest arbetar med människor i olika sammanhang är det ibland lite svårt att skilja på min emotionella närvaro som speglar sig i mina fotografier. Bilder på tjejen som ställde sig på händerna, mest som en kul grej, skiljer sig faktiskt inte så mycket i sitt uttryck från bilden på mannen i vattnet. Åtminstone inte för mig Roger 3

Det ligger en underton i bilderna som är ganska lika. Där tror jag att jag hittar mig någonstans om ni fattar vad jag menar. Samma sak med bilden på den ensamma killen som precis är på väg ut i det okända igen efter en kort tidsfrist på Solbacka migrationscenter.

Det är sådana här upptäckter som gör fotografi så jäkla spännande.

Ikväll blir det glädje och balfoto undrar vad som ska hända där bildmässigt?

Tagit bort innanfönster…

Äntligen. Nu är innanfönsterna borta och det blir som ett annat ljus och en annan slags rymd i arbetsrummet. — ja, i alla rum egentligen men här tillbringar jag mest tid. Borta är tiden mellan soffa och dator för den här gången, och nu börjar tiden mellan hägg och syren, den bästa tiden på året. Kroppen och själen vaknar till koltrast och sånglärka men som med allt annat i jordelivet är det hela är  inte helt fritt från gnissel i maskineriet ty det är pollen i luften, men det är bara att gilla läget, lätt värt det som ungdomarna säger.

 Bada i ljus till morgonkoppen

Att sitta här och få i sig sitt morgonkaffe är inte helt oävet det heller. Jag försöker ständigt att påminna mig om sådan här små glädjestunder mellan rapporterna från omvärldens galenskaper. Ljuset hjälper mig att hålla fast vid det fina i livet och svärtan på armslängds avstånd.

köket

Det är dags att sluta tävla och att börja lyssna…

Satt i bilen på vägen hem från gårdagens jobb. P1 pratade om tankar för dagen. En kvinna, en journalist och författare berättade om Avicci och hans kamp mot tomheten.

Det räcker inte ens att erövra hela världen ifall man inte har mött sig själv, hittat sin egen klangbotten, varit nere och vänt upp emot ytan.

För mig är det här en av de största frågorna och jag känner igen mig.Par (1)

Och man blir lika förvånad varje år…

På något sätt fungerar det. Det känns som om man kan lita  på årets händelse alla kategorier vid det här laget – snart 53 år gammal måste jag erkänna att det finns stunder när jag tvivlar på att att det kommer att funka i år också.

Uppe i luften hörs plötsligt tranorna, längs marken hörs sånglärkorna och tofsviporna. Blommorna återvänder upp ur myllan, dofterna av liv kommer tillbaka. Koltrasten sjunger sin sång i moll och människorna blir glada igen. Tack och återigen tack.

 

Vi lämnar bara ett brus efter oss…

Jag har precis tittat på den fotoromantiska filmen ”Kodachrome”
I stora drag handlar filmen om relation mellan en son och hans far och nedläggningen av det sista labbet som framkallade kodachromefilm.

Kan man sin fotohistoria griper filmen tag. Det är lite sockrigt i vanlig ordning när ”amrisarna” blir sentimentala och nostalgiska och det blir en hel del dunka sig för bröstet ögonblick där man ställer sig med blixtar på kamerorna och fyrar av saluter när fadern passerar. Men skit i det. Jag behövde den här filmen just nu. Många legendariska fotografer har gjort fantastiska bilder med just kodachromefilm i kameran.

Historien mellan den cancersjuka fadern, spelad av Ed Harris, som för övrigt också var med i nedanstående film och gjorde en helt suverän roll och sonen är bra.

Men bäst är citaten som Harris bränner av med jämna mellanrum. Som när han enkelt förklarar för sin son förhållandet mellan digital och analog fotografi.

— Vi fotografer älskar livet så mycket att vi vill stoppa tiden och fylla vårt eget personliga svarta hål. Bra konst skapas inte ur en alltigenom god människa. Vi är narcissistiska, egenkära och kräver bekräftelse stup i kvarten men vi lämnar också ett avtryck till framtiden och eftervärlden som de kan gräva fram. Då kan de utforska hur vi funkade. Har du någonsin tagit på ett silikonbröst förstår du vad jag menar, säger Harris. Kanske är det citatet inte det klokaste men man får försöka förstå liknelsen kan jag tycka utan att bli förbannad över att man blandar in kvinnor och kärlek. Det digitala kommer bara att bli damm, ett brus som lämnar inget annat än gissningar antaganden om hur vi en gång levde till  våra efterkommande.

Jag minns ett citat jag läste då en känd fotograf skulle ta en bild på en stor författare.
— Du tar så fina porträtt, vad har du för kamera frågade författaren. — Tack replikerade fotografen, och du skriver bra, vad har du för skrivmaskin?

Mig veterligen har det inte gjorts någon spelfilm om fotografi sedan den stjärnspäckade ”Under Fire” eller i skottlinjen vilket blev den svenska titeln.
Minns att jag blev helt tagen av filmen och såg fram emot kodachrome.

Filmen är sevärd, på sina ställen finns det en del svanar i motljus, men som jag brukar säga till mina fotoelever. Svanar i motljus har ett existensberättigande, det kan också vara stor konst.