Det sa min fotochef på Blekinge Läns tidning till mig en gång. De orden har levt kvar i mig sen dess. I dag var det dags för årets Gnestaplank – med andra ord en bra dag att dö på som nån vis indian lär ha sagt en gång.

Och dagen var så, man var lycklig över att träffa likasinnade entusiaster och utövare av denna konstform som det ändå är att tänka med ögonen och att måla med ljuset.

Jag antar att den här indianen menade att denne var tillfreds med alltet och kommit till ro med sig och det omkring honom. Förmodligen sken solen, han visste att de han älskade var lyckliga, de hade mat och de hade en framtid. Det finns sådana dagar när allt liksom stämmer med det som man drömmer om och tingen i den egna lilla världen.

Att få prata fotografi i fyra timmar – att få höra berättelser från den tidiga bildåldern av sådana som Anders Engman till exempel är svårt att köpa för pengar. Jag respekterar den gamla synen på fotografin samtidigt som jag hänförs av vad dagens yngre bildskapare kan göra med en kamera och ett program som PS. Jag tänker kanske främst på årets naturfotograf i det fallet.

Men nu över till årets plank som var det trevligaste som jag varit med på. Det verkade vara mycket folk och vädret var perfekt. Jag fick träffa bloggvänner som Lensbabie vilken precis som jag pratar om saker kring själva fotograferandet mera än själva tekniken, kanske mest beroende av att de tekniska frågorna brottas man med till vardags och är väl lite som pengar ett nödvändigt ont för att komma dit man vill här i livet.

Anders Engman

Anders Engman

Fjällis

Jimmy Dovholt

Man och barn

Marcus Johansson

Robban i full gång i disken på Bistro bar

Namn kommer

Ser ut som ett fynd

Lensbabie

Molle