Det är ju kanske inte lika bekvämt som att sova i den mjuka sängen hemma i sovrummet ändå tvingas man att göra just det valet av olika anledningar.

Många förbipasserande rycker på axlarna och går förbi när de ser människor sovande på en bänk ute i offentligheten och som tur är finns det också en del vilka går fram och lägger lite pengar i pappersmuggen som står där mellan fötterna på betongplattorna.

Två otroligt viktiga inspirationskällor för mig lutar sig mot våra axlar nu när de berättar om sina val, sina viktiga arbeten genom yrkeslivet. Kommer förresten på att ordet yrkesliv känns faktiskt som en utfattig benämning. En resa på en idyllisk grusväg en vacker svensk sommardag där nyligen hitkomna fåglar sjunger runt omkring oss medan de själva gjort sina resor i resterna av vad som en gång var någonting otillgängligt.

En vacker dröm, en vacker fantasi vilken visat sig glida iväg mitt framför näsan på alla oss med förväntningarna vi burit på.

Tom Alandh och Göran Greider är de som jag pratar om. Två för min del otroligt viktiga medresenärer under den tiden som jag får leva och finnas. De går i de svåraste kvarteren och får det att se så enkelt ut.
Och jag vet att det är enkelt om man närmar sig med respekt och viljan att lyssna på vad var och ens berättelser. I Tom Alandh´s berättelse om Martina där han berättar vidare om att hon nu blivit sjuk i demens och att han minns ett möte med henne där hon dansar på ett sommarläger 1983 och han står där med händerna i fickorna och ser på, avslutar med orden ”det är magiskt”

Göran Greider svara programledaren i programmet ”Min Sanning” när hon frågar honom, ”du har varit konsekvent och du står ju till vänster, tycker du att du har lyckats då? – absolut inte, alltså allt jag tror på har ju förlorat terräng de senaste trettio åren. Programledaren frågar om relationen till hans hund Stina som nyligen gått bort? Göran fortsätter, – jag vet inte om du ringde henne vi hade en djup relation och det känns konstigt på något sätt när du pratar om henne.

Positivt tänk och viljan att finnas efter bästa förmåga lever i mig igen, trots alla begränsningar. Jag ser en pappa som håller sitt barn i handen under någon tillställning med musik på gatan, så är det bara. Eller som bilden med de två grabbarna vilka leker dagens lek på en bakgata i Polen 1989 och deras lilla kompis tittar på fotografen.