Femtionio gånger har man varit med om det här ”eventet” och alltid är det lika spännande, eller nja, ordet spännande är väl kanske inte den rätta benämningen egentligen, hm, omvälvande funkar nog bättre, känns mer rätt på nåt vis.

Vilka emotionella berg och dalbanor man genomgått.
Jobbat stenhårt för att hitta den där förväntade känslan av kärlek till sin familj, till sig själv, ja, till livet självt på nåt sätt.
Kommer att tänka på känslan som infann sig när jag började förstå den svartvita versionen av filmen Tarzan de brukade visa under ens uppväxt. Och vi hade faktiskt bara en svartvit tv när jag var en fem-sex år, sen kom färg, men ärligt det är sällan jag tycker om färg på film eller fotografi, eller jo, men då måste det vara selekterade sektioner som i Francis Ford Coppolas eminenta film ”Rumble fish” där fisken i huvudpersonernas akvarium var i färg.