Steg ur taxin.

Det är alltid mycket varmare på parkeringen utanför ”Jarres” än hemmavid.

Ett härligt gäng pensionerade bjöd på kaffe och fikabröd.

De ropade till mig – här, kom och ta en kopp!

Hinner tyvärr inte, svarade jag, taxin kommer om fyrtiofem minuter och jag har mycket som ska ned i kassarna. – Men kom sen då, när du är klar, sa de vänligt!

– Absolut ska jag det, svarade jag och log lite tillbaks.

Handlade ditten och datten som stod på menyn. Kollade klockan då och då, kollade ”handlelappen” (menyn) och kände en viss belåtenhet, har ju gott om tid, är ju turligt nog snart klar.

De packade undan när jag kom ut, – kaffet tog slut, sa hon, vars namn jag faktiskt glömde att fråga efter och jag satte mig på bänken utanför affären. – Får jag ta en bild på dig, frågade jag?

– Visst får du det, sa hon.

-Jo, här är visitkortet, fortsatte jag, på baksidan ser du adressen till min blogg. Brukar hålla på med mina bilder lite som känns bra liksom.

– Ska absolut kolla, sa hon!

– Ja, tack då, sa jag och ha nu en superbra dag!

– Detsamma, sa hon och hoppade in i bilen.

En liten vardagshändelse liksom, ingenting särskilt, beroende på vad man jämför med. Något som gör en glad att leva helt enkelt.