Ja, det gick bra idag också!

För alla nytillkomna läsare av min blogg kan jag berätta att jag nu suttit och arbetat med mitt bildarkiv ett par veckor – inte hela tiden förstås, utan lite till och från.

Denna bilden är tagen under samma ”Gnestaplanket” som min kusin Joakim K E Johansson deltog i för ett par år sedan. Bengt kom förbi, eller rättare sagt, det är svårt att missa Bengt under de här dagarna eftersom han sliter som attan med allt det praktiska. Hur som helst – kan jag få ta en bild av dig Bengt frågade jag? och det blev denna enda exponering. Jag tog en bild, en enda och det blev den här. Vilket min kusin hade mycket roligt åt. Vi tar sällan en enda bild nämligen – vi som håller på.

Denna synd straffade sig – tjohoj! tänker du nu, där fick han kaxpellen. Mjaeee! det är inte riktigt fullt så illa som att jag fick sitta och reparera denna enda bild i flera timmar, utan snarare det att jag letade efter resten av bilderna i flera timmar istället innan jag drog mig till minnes hur det hela låg till.

Bengt Björkbom3

Bengt Björkbom

Lars Epstein deltog med sina fotografier under samma plank och idag hittade jag ett nyhetsinslag om denne legendar. Klickar du här kan du se inslaget.

Lars Epstein

Lars Epstein

 

En vanlig småputtrig söndag

Den här jäkla sommartidsgrejen har gjort mig lite upp o nervänd tror jag. Ringer o ”terrar” folk halv nio på väg o tanka bilen. Tänker liksom inte på att en del är inte uppe så tidigt som jag alla dagar. Nåja. En bytt lampa och lite påfylld bensin senare beger jag mig ut på min söndagspromenad.  Det finns ett ställe jag passerar och måste passera där det står en gapig tax. Den börjar gapa när jag är 250 meter bort och fortsätter hela vägen tills jag inte hör den längre.

Och nej, jag skulle aldrig kasta en sten på en hund, (bazookas ska funka bättre)

Roffe och Sammy

Ibland möter jag Roffe ute med hunden Sammy.  Emellanåt  byter vi ett par ord där jag får lära mig om bygden i lagom stora proportioner och jag inbillar mig att om några är jag fullt utbildad.

rolle2

Roffe och hunden Sammy

Det finns få saker som tråkar ut mig mera än folk som pratar om vem som bodde i vilket hus under vilket årtioende och hur det var byggt eller vilken färg det hade från början. Det är roligare att höra Roffe berätta om motionsloppen de hade här under den perioden bygemenskapen fanns, och att det fanns luffare vilka strövade runt här när han var barn eller som när de cyklade ikapp med den ambulerande knivsliparen som dök upp på sin moped en gång i tiden.

rolle

Roffe

 

Några ärenden på byn…

X-faktorer

Begav mig in till byn (Gnesta) nu på morgonen för att slänga lite sopor, handla och träffa Erik Rören (verksamhetsledare på Art-Lab) som skulle visa mig tillrätta med projektorn och tekniken inför kursstarten i morgon. Jag ser fram emot kursen mycket på grund av att alla förberedelser den kräver får mig att komma ihåg varför jag stannat i yrket i 25 år. Såna ”reminders” är faktiskt bra ibland.

the flask

Lokalerna är perfekta och mycket inspirerande och min X-30 liksom hoppade där den låg i jackfickan och jag ville börja fotografera på en gång. Men lugn o fin, först kolla tekniken inför i morgon.

flaskandchair

Jag är otroligt tacksam över att få vara i lokalerna  och det känns som att gå in i ett andligt ”mode” bara genom att kliva innanför dörren.

erik

Erik Rören, Street Art artist och verksamhetsledare på Art-Lab Gnesta

Efter detta sköna möte – tillbaka till vardagen och slänga sopor och handla fredagsmiddagen. Utanför Stop sitter ”Tanca” (Constacia). Hon sitter där varje dag i stort sett från tidig morgon till sen kväll. Jag har passerat henne många gånger och funderat på hur jag ska närma mig henne för att ta en bild och börja min berättelse om henne. Det som man ser men inte pratar så mycket om. Vi möter de här människorna som föddes och lever  under helt andra villkor i vardagen. Ibland ger vi dem nån tjuga eller två – köper en sked eller två.

tanca1

Constancia ”Tansa”

Jag tänker att det fanns föräldrar som tog henne till världen, som döpte henne en gång och jag hoppas att hon lekte och var lycklig som barn. Hon verkade glad när jag pratade med henne där hon satt på sin Ikeakasse. Det lilla vi nu förstod varandra. Jag gav henne mitt visitkort och pekade på webbadressen och försökte förklara att hon kan gå in och titta på mina bilder av henne där. För mig är hon välkommen att försöka skrapa ihop några slantar på det sätt hon finner bäst. Livet är inte enkelt och att leva ur hand i mun är fasen inte roligt vad folk än inbillar sig.tanca2tight

Hur brett hoppar du?

Tiden går

Vem kommer inte ihåg ”Kurtan” som med sina nya galna typ av humor bröt ny mark. Jag mötte honom under ett event som Förlag Albinsson & Sjöberg anordnat för att fira sina nya lokaler. (Förlaget gör tidningen Bilsport, Allt om MC, Trailer m.fl.)

Jag började min fotografbana där kan man säga. Bilden i sig är inget särskilt alls, förutom ett den har ett nostalgiskt värde i och med att Lars Brandeby är död och den tiden är ett minne. Jag ler lite inombords när jag drar mig till minnes hans enastående intervju med Patrik Sjöberg när han ställer frågan – men hur brett hoppar du egentligen?  🙂

Kurt Olssonfineart

Kurt Olsson och Gudrun ute på turné

 

 

En julberättelse….

Slutet 2012 och hela 2013. Min syn blev sämre, speciellt mörkerseendet och de blå tonerna i färgskalan, thank god, på flera plan. Hela mitt liv har varit blått och det behöver man faktiskt inte se lika klart längre. Jag vill hellre se de glada färgerna, mycket, mycket hellre. Visst, en del svärta är nödvändig om uti fall att man är intresserad av allt det där oupptäckta, men även den sfären kan bli lika trist som en helghandling på Citygross och Gina Tricot.

Jag har fått möjligheten att betrakta på nära håll!

Tack alla ni som varit där, och en riktigt God Jul och ett Gott nytt år på er alla!

Mvh

Dan Crona

Fotograf genom födsel och ohejdad vana!

🙂

En magisk septemberkväll, jag valde inte svart, svart valde mig…..

Jag är fullt medveten om att det är mycket magi och att herren besöker jorden hit och dit på min blogg just nu, tänkte faktiskt plocka bort rubriken på föregående inlägg eftersom en lite ”prettokänsla” infann sig eftter genomläsning, men sen tänkte jag efter, att kände jag så, är det så. Det är min blogg och mina tankar jag skriver väl vad jag vill och behöver inte styras av sociala normer och jantelagar. Det är fullt möjligt att dessa starka upplevelsekänslor är sprungna ur ett hårt dagligt slit med ett ganska urholkande gröten på bordet jagande med allt vad det innebär av tidiga morgnar, jobbig morgontrafik på E-4an osv. Men som vi alla vet är det inget ont som inte har något gott med sig.

Denna fredagkväll hemma hos den gode vännen Stina Berge kändes det som om att befinna sig i en sådan där härligt galen fransk eller italiensk film.

Vi var inbjudna, Nicole och jag och vi fick sitta ute på en bänk en ljummen septemberkväll och lyssna på Stina Berge och hennes band när de repade in nya låtar vilka ska läggas på en cd så att förhoppningsvis många, många flera kan lyssna på hennes musik. Det är något som händer mellan Stina och bandet när det sätter igång och spelar tillsammans och sången ”Jag valde inte svart, svart valde mig” är otroligt vacker en sådan här ljummen septemberkväll.

Restless and wild

Det gäller att hålla slutaren igång sa en gång en fotokollega, eller om det var jag själv som kom på det. Den här sommaren har varit helt otroligt varierande. Mitt i alla flyttbestyr, vilken avslutade årets minisemester, en bortsprungen familjemedlem, besök hos släkt och framförallt firande av den 18 åriga sonen. Allt har varit en helt underbart varierande sammelsurium av händelser som gått in i varandra. Unna mig en andningspaus på Sandvik & Lakesidefestival.

Nu börjar snart höstsäsongen med allt vad den kan ha med sig i sin spännande ryggsäck, fan vet om det inte känns lite som nyår så här mitt i den svenska sommaren.