Rubriken betyder bak och fram, upp och ner. Man säger det under livliga närvarande trevliga diskussioner som dyker upp ibland.
Har märkt av ett helt nytt beteende hos mig själv nuförtiden i alla fall, eller rättare sagt flera nya sätt att förhålla mig till vardagen.

Det är lite som att resa i minnena av allt jag upplevt, tagit emot, fått se. Musik, skolor, idrottsklubbar, tidningar, magasin, möbeljättar, industrier, resor i bilen över landet med kassettböckerna på passagerarsätet, gps:en inställd på bästa snabbaste väger och känna tilltro till just den mackapären. Blev lite orolig när de avvecklade telefonkioskerna eftersom det var just där jag brukade stanna en gång när alla resor började för att ta del av kartorna i de tjocka telefonkatalogerna längst bak och till och med ”när jag vågade” riva ut en sida om jag var utan penna och papper.

Ja, lite som att sitta i en liten båt med sina barn och hoppas på att få en fisk.

Jag är ingen avig människa som ser ner på människor vilka är handikappade, jag har blivit berörd och lite ledsen när jag sett dom gå där med sina blindkäppar, rullatorer eller med ledsagare. Har tänkt att vi har det bra i landet där man kan få den hjälp man behöver utan tjafs.

Jag trodde aldrig att jag själv skulle behöva en rullator men när jag väl fick en hade jag svårt att acceptera att befinna mig ute bland folk med den. Det tog ett tag att övervinna, ta till mig mitt nya liv, min nya väg. Men efter att den stått ute vid trappen i flera månader bestämde jag mig, den ska med. Och vilken framgång det blev både ute i veckohandlingen på något köpcenter och på första maj. Nu är det inte längre något snack inom mig själv, där jag går är min rullator med. Den är bra för min balans, synbortfall och som laståsna för mina kameror och man kan också sitta på den och vila lite om man blir lite för trött i huvudet…

Ledsagare, ja!

Berättade att jag nyligen gav mig ut på ett ”redigt” äventyr för första gången helt i egen regi ned till min dotter i Malmö för ett par veckor sedan. Med tanke på min rullande resväska bestämde jag mig att lita på ”blindkäppen”. Tåg är bra, det vet jag (om personalen är nöjda förstås) men vad jag kunde minnas från alla mina resor med tåg en gång i tiden har jag faktiskt aldrig sett en person med rullator, rullstol, kliva på.

Skitsamma, tänkte jag! -jag ringer och kollar. Jodå, man kan ha hjälpmedel med sig men de måste fällas undan bakom något säte eller stuvas in i bagageutrymmet. Kom ihåg ”layouten” på tågvagnarna från förr, där är trångt, speciellt med många resenärer och de har mycket bagage, så är det.

Men, utbrast telefonisten, du kan får en ledsagare som hjälper dig upp på tåget och de hjälper dig med väskan också. Och jag lovar att det kändes mycket enklare med tanke på balansen och synen. Nästa gång, alltså nu till sommaren som jag ska hälsa på kommer jag att ta med rullatorn. Den är min nya själsfrände…

Vaknade lite tidigare idag än jag brukar, men hade ändå sovit ungefär 10 timmar enligt min ”snarkis” tidsangivningsfunktion.
Sånt gör en glad, har ju agerat lite ”hipp som happ” vad det gäller mornarna på senaste tiden.

Det känns som om jag håller på att förändras nu igen. Tumören har krympt och en medicinsk balans verkar ha infunnit sig utöver det här glädjebeskedet jag fick via telefon för ett par veckor sen nu.

En tidig morgon efter strålningen för ett år sen nu, befann sig brandmän på övning framför parkbänken jag brukade sitta på efter den dagliga dosen. Tog ett par bilder under deras arbete som jag tänkt att bra att ha men inte riktigt vetat vad ska jag ha dessa till?

I förrgår åkte jag in på endokrin i alla fall för lite sammanställnings snack med bra läkare och sjuksköterskor. Det kommer att bli så nu ungefär en gång i halvåret vilket känns helt okay, mitt i allt.

Den där gamla kyrkan i Botkyrka känns väldigt rätt i alla fall…