Kategori: Tankar för dagen

Det nyfödda nya året.

· 2 kommentarer ·

En bild på mig med en skottkärra jag fick av min barnvakt som bara bodde en liten bit ifrån mormor och morfar. Han berättade att den plockats upp ur ett dike efter att ha legat där i flera månader kvarglömd men att han ville inte röra den eller lyda sin impuls att plocka med den för att ge den till mig. Jag vet inte hur länge han lät den ligga men till slut så bestämde han sig.

Minns min väg jag valde ett gå till honom för att hälsa på då och då via de andras tomter, över stenmurar. Vi, min hustru och jag återvände till min plats där jag började upptäcka världen. Hon ville se det jag brukade berätta om, det som hände, spelade roll under min uppväxt, sånt man aldrig glömmer.

Gunghästen stod inne i finrummet och vissa dagar fick jag lov att gå in och sitta på den, jo, jag minns nu att det hände under de grådaskiga stormbyarnas dagar då utelekarna inte var något att ha. Ofta deltog jag under mormors storbakande inför kommande helg då hennes egna barn kom på lördagsmiddag.

Dörren bakom mig på bilden hölls stängd under vintrarna. Ett par trappsteg precis utanför den dörren ledde till matkällaren, ytterdörren som fanns lite till vänster och den högra dörren ledde till rummen där oljepannan, tvättstugan och vattenpumpen fanns. Att jag skulle bo därute senare som 14 – åring hade jag såklart ingen aning om då, men så blev det.

Bullbaken luktade fantastiskt och hade jag tur så kunde jag få en bulle med mjölk till eftermiddagskaffet.

Härlig, fin tid nu när man sitter och tänker tillbaks.

2025 är det nu, ett nyfött år. Det vore kanske lite överdrivet att skriva att detta året vibrerar av trygghet och samtidigt tänker jag att det är bara att kämpa på. Ska erkänna att mitt dagliga skrollande i DN kändes som om det kvittade medan alla dessa rubriker rann förbi medan datormusen rullknapp jobbade. Inte ens quizen var något att förnöjas sig med. Men såna dagar finns.

Kollar in killen på bilden, han syns knappt där han sitter bakom björken den här kvällen uppe i Malung. Men minnena från den annan tid i ens liv då man levde för fullt på folkets husområdet på Sturkö flimrar förbi. Jag var där, men syntes knappt känslan.

Men det här året ska jag i alla fall sy ihop någonting med hjälp av boksläpp och två utställningar. det känns väldigt utmanande och spännande och kanske låter det lite konstigt när jag skriver att det ska bli skönt. För när detta är gjort kan jag äntligen gå vidare med andra berättelser som känns viktiga.

Tågresan som gick så fel

· 2 kommentarer ·

Äntligen, var jag på väg till skolan.
Nästan två månader från att andra terminen startat, suttit här i vårt boende tillsammans med katterna så klart de är ett skönt sällskap. Vinterns is grepp blandad med fyra, fem plusgrader och minus arton. Tjock livsfarlig is på grusvägen utanför dörren för att inte tala om vindarna.
Och jag behövde komma ut, få vara med, göra någonting annat ett par dagar bara.

Utsövd gick jag upp klockan tre, tåget skulle avgå sju noll ett. Färdtjänstchaffisen och jag hade mycket att prata om. Tåget kom.
Sen hände något med dörren när jag skulle hoppa av för byte till X 2000 i Katrineholm. Dörren gick igen mitt framför näsan. Tryckte på öppna knappen men nej, tåget började rulla. Och nej, jag hade inte sölat.

Så Vingåker nästa blev det. När ledsenheten börjat gå över, för resan jag längtat efter var borta det insåg jag. Tänkte att va fasen se om du kan få ur dig några fotografier, prata med människor du möter, ta en bild eller två.
Så nu sitter jag här vid datorn igen och skriver av mig och siktar in mig på nästa träff vi har under den riktigaste våren i början av Juni.

Måste sova på en offentlig bänk

· 2 kommentarer ·

Det är ju kanske inte lika bekvämt som att sova i den mjuka sängen hemma i sovrummet ändå tvingas man att göra just det valet av olika anledningar.

Många förbipasserande rycker på axlarna och går förbi när de ser människor sovande på en bänk ute i offentligheten och som tur är finns det också en del vilka går fram och lägger lite pengar i pappersmuggen som står där mellan fötterna på betongplattorna.

Två otroligt viktiga inspirationskällor för mig lutar sig mot våra axlar nu när de berättar om sina val, sina viktiga arbeten genom yrkeslivet. Kommer förresten på att ordet yrkesliv känns faktiskt som en utfattig benämning. En resa på en idyllisk grusväg en vacker svensk sommardag där nyligen hitkomna fåglar sjunger runt omkring oss medan de själva gjort sina resor i resterna av vad som en gång var någonting otillgängligt.

En vacker dröm, en vacker fantasi vilken visat sig glida iväg mitt framför näsan på alla oss med förväntningarna vi burit på.

Tom Alandh och Göran Greider är de som jag pratar om. Två för min del otroligt viktiga medresenärer under den tiden som jag får leva och finnas. De går i de svåraste kvarteren och får det att se så enkelt ut.
Och jag vet att det är enkelt om man närmar sig med respekt och viljan att lyssna på vad var och ens berättelser. I Tom Alandh´s berättelse om Martina där han berättar vidare om att hon nu blivit sjuk i demens och att han minns ett möte med henne där hon dansar på ett sommarläger 1983 och han står där med händerna i fickorna och ser på, avslutar med orden ”det är magiskt”

Göran Greider svara programledaren i programmet ”Min Sanning” när hon frågar honom, ”du har varit konsekvent och du står ju till vänster, tycker du att du har lyckats då? – absolut inte, alltså allt jag tror på har ju förlorat terräng de senaste trettio åren. Programledaren frågar om relationen till hans hund Stina som nyligen gått bort? Göran fortsätter, – jag vet inte om du ringde henne vi hade en djup relation och det känns konstigt på något sätt när du pratar om henne.

Positivt tänk och viljan att finnas efter bästa förmåga lever i mig igen, trots alla begränsningar. Jag ser en pappa som håller sitt barn i handen under någon tillställning med musik på gatan, så är det bara. Eller som bilden med de två grabbarna vilka leker dagens lek på en bakgata i Polen 1989 och deras lilla kompis tittar på fotografen.

Vinter plus lite till

· 4 kommentarer ·

Kom plötsligt att tänka på ”jag är jag, du är du” också ett annat ofta använt ”slit och släng för en peng”. Det blåser kallt igen utanför husknuten, tunna jeans under eventuella äventyr utanför dörren den här dagen lockar inte alls.

Hållit mig borta från mina projekt under mera än tre veckor nu och börjat spela ett spel på datorn som jag köpte in 2017.

Del fyra av ett slags rollspel som äger rum efter ett gigantiskt kärnvapenkrig. Sociala och pålitliga nyhetsuppläsare manar oss alla till att ta hand om era egna förutsättningar att överleva en invasion, ett krig. Overkligt så att det räcker och blir över och sammankopplingar känns med mitt spel Fallout.

Minns så väl mitt första möte med del ett av spelserien. Rörelsefriheten, chansen att försvara sig mot allvarliga attacker från de ”elaka” npc:erna hade spelets utvecklare begränsat till åtta max elva actionpoints. Då under en helt annat tidsepok då faktiskt rörelsefrihet och tilltron till allt och alla var självklart. Blev det ju spännande att enbart ha ett visst antal steg att ta under försvaret av det som skulle försvaras. Hm, känns overkligt nog igen väldigt mycket i dagens samhälle.

Men, klart att det finns möjligheter att ta tag i att försvara oss och allt som byggts upp för oss alla. Mycket handlar om att inte fega ur, begränsa sig till allt som alla fullständiga maktgalningar pådyvlar oss.

Suck, märker att inlägget faktiskt kräver en hel bok så jag väljer att avsluta med fyra porträtt av människor jag träffat. Möten som berikat mig och mitt tänkande under mina egna helt nya förutsättningar.

En riktigt god fortsättning önskar jag er alla på det nya året där jag är helt övertygad om att freden på jorden kommer att bli det viktigaste.

En stund i vardagen

·

Sätter mig i taxin, frågar om vi ska hämta någon mer patient?
– Nej, bara du och jag idag!
– Fyra sista siffrorna, Dan!
Betalar en hundring för trippen till Endokrin där det är dags för halvårskontroll.

Den känns bra att vi gör, mest med tanke på obalansen mina mediciner ska väga upp.
Snurrighet, svimningsattacker, tröttheten börjar bli ett minnesfragment av mina första månader hemma.
Att ställa om allt man annars inte tänkt på har bara det varit en resa.

Vi börjar prata viktiga filmer – han frågar, vilken är din, vilken av alla filmer du har sett har påverkat dig mest? – det får räcka med en, understryker han.
Det drar igång en intressant och behaglig tankeverksamhet.
Rumble Fish utan tvekan, säger jag, regisserad av Francis Ford Coppola 1983.
Sen har vi Kristi Sista Frestelse, av Martin Scorsese, båda två har påverkat mig otroligt mycket.
Vilken är din favorit, undrar jag? – utan tvekan Seven, säger han.

Vi ler båda, tystnar lite, han kör om, ligger bakom, är försiktig, vilket är bra i den allt hetsigare trafiken.
Han ska studera till läkare och har precis gått igenom en process för att få permanent uppehållstillstånd i Sverige, landet som för mig alltid varit en fristad i världen där människor på flykt äntligen kan få börja bygga sitt liv, nu idag tack vare politik byggd på nazistiska tankar sällar sig till den världsliga förvirringen och osäkerheten där total egoism blivit det främsta vapnet.



Den trevliga och glada sjuksköterskan väger mig och gör en totalkoll med någon apparat och undervisar mig i självmedicinering av hydrokortisol med nål vid krisläge, – efter att du har varit tvungen att rädda dig själv måste du direkt åka in, berättar hon, känns sådär, men fakta är fakta.

Det känns som om min endokrinläkare och jag är bra vänner nu efter den långa tiden vi har lärt känna varandra. Vi går igenom de tretton tidigare lämnade blodproverna, – finns inget att oroa sig för säger hon varmt och gott för hjärtat utom att vi måste öka dosen av din nattspruta, den som ökar din ämnesomsättning du vet. – Jag har en fråga bara, säger jag, går det att minska mitt testosteron som måste på under morgonen? – Nähä, du understryker hon, den är superviktig. – Varför vill du minska, frågar hon? – Jo, jag förändras mentalt, den gör ingenting alls vad det gäller samvaron med min partner men det antar jag också hänger ihop med totalförändringen efter ingreppen.

– Jo, säger hon, och underförstått förstår jag ju att jag får vara glad ändå när hon fortsätter, – vi ger dig bara det du behöver för att fortsätta på din väg genom livet.

En gången helg i bilder.

Galleri · ·

En medlemsutbildning är avklarad på ABF i Eskilstuna.
Samling, kaffe, presentation av deltagare, genomgång av grundläggande ideologi, framväxt, maktanalys.

Det var mitt första besök de här historiska lokalerna men garanterat inte det sista.

Prata med varandra, skratta, vilja, ta in tankar, tillståndet, framtid, vad som måste göras nu.
Behöver nog knappast säga det, men det var en otroligt viktig helg. Tack till er alla.