Mitt i all denna vår råkade jag hitta en bok av Göran Greider som väckte många frågor i mig om den samtid vi nu lever i där det är okey att väga gamla människors blöjor åtminstone tills någon kommer på det.
Världen efter kommunismen är dess titel, men för mig betyder diktsamlingen något helt annat och ger mig hopp om att det finns mänsklighet därute.
Jag vill inte ha kommunism men jag vill ha ett annat samhälle där man istället för att krypa in i sin grotta på fredagen och gömma sig bakom en påse chips i soffan har tillräckligt mycket energi och förändringsvilja inbyggt i det egna familjesystemet så att man åtminstone då och då tar mod till sig och ger sig ut för att försöka påverka och förbättra samhället vi lever i. Demokrati är ingen självklarhet och vi ser och hör dag efter dag hur de gamla hårt tillkämpade fördelarna för folket ilandet Sveriges maskineri snabbt som ögat spolas ned, hotas bort, bort från oss som tryggheten tillhör.
För en del år sedan arbetade jag på ett företag i mediabranschen som hade satt i system att möblera om i lokalerna en gång varannan vecka för att skapa otrygghet för sina anställda, enbart av den anledningen ingen annan.
Det fanns när jag växte upp en slags patos, en ordning som manade till rättning i leden men ändå var man fri att göra som man ville när man väl lärt sig reglerna, det fanns ramar att verka inom, idag är allt outtalat och flexibelt så till den milda grad att man ingenstans klarar av att säga stopp till orättvisorna även om de dyker upp rakt framför näsan. Vårt trygghetssystem i försäkringskassan är inte längre lika tryggt eftersom du inte ens vet om du kan dö i frid drabbad av cancer om du inte redan från början sålt hus och hem.
Hörde på P1 idag att mängder av barn, till och med ännu fler än förra året går ut skolan utan att gått ur skolan, liksom lämnade i sticket står de där med sina ofullständiga betyg, varför då?
Skolan är en bild av det samhälle vi lever i och det som händer här, det som händer våra barn kommer att eka lång tid efter att vi är borta och jag skäms som en hund över detta.
Hon lyssnar
”När jag var nitton borde jag
ha tänkt mig för.
Jag borde ha valt, jag borde ha anlitat någon, något, nu är jag trettiotvå och jag har ingenting
som jag kan hota någon med.
Så jag låter väl honom prata på
och försöker se intresserad ut.
Han brinner väl upp han också när han pratat klart
bara han har slagit igen pärmarna och snurrat runt på den där stolen.”
Göran Greider
Fotograf Dan Crona 