Bliv det du är….

Carl den tolftes dödskula ligger på skrivbordet framför mig, alltså en slags souvenir från Varbergs fästning. Fick den av en god vän till Nicole. Tyngden i kulknappen är otäck och man kan enkelt fatta vilken skada den kan tillfoga. De här knapparna satt i karolinernas rockar och skulle fungera som nödammunition och direkt dyker frågan upp i mitt huvud om det var en svensk som sköt kungen eller inte? Man vet inte, och man vet heller inte vem som sköt Palme!

Nåväl nu var det ju inte det här som jag vill prata om utan minnen och dess ökande betydelse med stigande ålder. Jag och min älskade hustru begav oss nedåt landet härifrån räknat, jag ville helt enkelt visa henne där barn jag lekt och mina rötter en inte helt oviktig företeelse då man som vi valt att gifta oss med varandra för att på så vis inte enbart ha roligt med varandra utan också försöka oss på det ibland omöjliga uppdraget att förstå oss på varandra.

I mitt liv som i de flesta andras liv så finns det platser vilka sitter inpräntade i den innersta själen likt luftfickor i livets vakuum och dit jag återvänder då och då av en eller annan anledning.

Kållefar

Sådana resor kan vara väldigt roliga men också ganska påfrestande. Min morfar Kalle som precis hann träffa min dotter innan han dog betydde mycket för mig i mitt yrkesval. Efter att ha slitit som stenhuggarbarn i brotten kring Sturkö och Tjurkö och en sväng i flottan så började han ralla ut asfalt med skottkärra under byggandet av Blekinges vägar hos BPA och upptäckte  sent i livet sin konstnärliga ådra, och kanske var det därför han stöttade mig då jag valde kameran framför svetsen.

Vilka förändringar har inte skett i mitt liv varje gång som jag passerat genom just denna grind? Här har jag gått som 3 åring, 5-6 åring med cykeln som jag precis lärt mig att cykla på. Med en badhanduk i handen och en puckstång i den andra. Med mopeden och nyinköpt autosol för den dagliga dosen polering av krom. Med olika bilnycklar i näven. Och hur många gånger har jag inte passerat den i kroppkakekoma. Den sista gången som jag passerade den var sommaren 1993 med min dotter Maja i en sådan där barnstol som man får låna för nyfödda. Sedan gick allt så fort, mormor flyttade huset såldes. Den här resan gick jag igenom den igen, det kändes rätt märkligt faktiskt.

Nehepp! nu ska jag ut och sommarfnula de här sista veckorna av min semester!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s