Just nu är det aktuellt med en artikel i DN om att personal på Astrid Lindgrens tillåtit sig att göra en almanacka där de poserar i underkläder och lattjar och sen säljer de almanackan och skänker bort pengarna till välgörande ändamål som clownverksamheten på sjukhuset. Storm i ett vattenglas eller totalt moralisk förkastligt? – Ja min åsikt är att jag har full förståelse för att de behöver ”pysa över ibland” De ser barn i hemska situationer och döden är alltid närvarande i deras vardag. Jag är ganska övertygad om att personerna inte är pedofiler eller våldsverkare heller för den delen utan jag litar på att att sjukhusets egen kontroll reglerat den saken redan innan anställning. Utan det verkar handla om någonting annat underliggande behov av att hitta något att hänga upp sig på.
Jag ser inga reaktioner på att Aftonbladet gjort en test på vår empatiska förmåga genom att lägga sig i en snödriva i 15 minus och räkna hur många som går förbi innan någon frågar hur personen i snödrivan mår?
Jag ser inte mycket som handlar om att det brändes en massa flyktingboenden innan Jul eller frågor som berör flyktingarnas situation i samma stormande debattklimat som då.
Det verkar som om cynism är ok idag likaväl egocentrism och smäller högre än empatiskt idealistiskt och oegoistiskt tänkande. Det finns självklart motvikter som tur är,det finns folk som offrar allt för att hjälpa till mer eller mindre. Det som stör mig är att de här goda krafterna försvinner i allt det där svarta runtomkring. Kan man inte försöka ändra på det tro? blir det inte som så att ifall man enbart tänker negativt och inte försöker så blir allt det där negativa en självuppfyllande profetia?
När jag ser den här bilden på de här två männen känner jag hopp. De har gått genom eld och vatten bokstavligen och de ler fortfarande och de håller varandra i handen o ska snart dansa till Arabisk pop som strömmar ut ur högtalarna i bakgrunden mitt i den svenska iskalla vintern.
Fotograf Dan Crona 