”MENS AGITAT MOLEM – så står det på en minnesplakett över Hjalmar Branting.
I sanning det riktigta mottot över hans liv och verk. Vad var den svenska arbetarklassen i början av 80-talet? (1880)
Intet.
Svag och föraktad, undertryckt och efterbliven, ej blott politiskt- socialt rättslös men också levande i andlig träldom: när förtvivlan någon gång tvang den ut i strejk, så livade den sitt mod med att sjunga psalmer och sända upp böner till Abrahams gud.
Vad var denna klass, när Hjalmar Branting efter en mer än fyrtioårig verksamhet som dess ledare lade sina ögon till ro? Allt, det vore för mycket sagt, men på väg att bli det: stark och fruktad politiskt fullmyndig, andligt frigjord, beredande sig att taga samhällets faktiska ledning i sina händer.
Anden som kommit massorna att vakna och satt dem i rörelse, givit dem tro , vilja och kunskap, visat dem mål och medel i deras kamp för frihet och rätt, var Hjalmar Branting.
Naturligtvis vore det ohistoriskt och osocialistiskt att betrakta arbetarrörelsen eller socialdemokratin som resultatet av en enskild mans verksamhet, vore han än så stor.
Han var dess arkitekt.”
Så inleds den första boken i Hjalmar Brantings samlade tal och skrifter. Idag var det en vacker dag och jag rös till lite grand när de vecklade ut fanorna i förmiddags – liksom som om jag förnam lite av historierna kring hur dessa fanor vecklats ut genom tiden.
Det handlar fortfarande om vår frihet och om respekt för gamla och unga, oavsett var man kommer ifrån eller var man är född.
Fotograf Dan Crona 