Fotograf Dan Crona

Någon gång på 1990-talet lyssnade jag på en högaktuell Anton Corbijn under en föreläsning på fotomässan vilken då ägde rum i Göteborg.

Förmodligen var jag bakfull för jag minns att jag var trött men jag blev med ens klarvaken när jag hörde honom säga där framme på scenen  ”imperfection is my perfection” jag var fast och lyssnade noga – tog in och kände igen. Det är någonting i känslan i hans bilder  – någonting ogripbart och absolut levande. 1-2-3-4 Anton Corbijn räknar in, precis som alla banden han fotograferat räknar in innan de drar igång sin show.

Det är som om han lyckas fånga det vilt flaxande livet vilket pågår i precis allting som vi gör och som vi så desperat försöker fånga och hålla fast vid – liksom skulpterar tiden som någon annan berömdhet lär ha sagt.

Det går inte att värja sig mot riktigt bra fotografi – de bilderna går rakt in igenom bruset vi omger oss med, och handen på hjärtat det är ett fåtal som lyckas med det konststycket under en livstid.

Jag kan dofta på miljöerna runt varenda bild jag ser av Anton Corbijn och känna utanför ramarna vilka omsluter bilderna – fantisera om vad som sades, spänningarna – förväntningarna och glädjen – just glädjen är superviktig här, och att under sådana prestigefyllda plåtningar sänka garden och förlita sig helt på det egna undermedvetna och ”leka” sig fram till ett legendariskt bildspråk vilket spränger alla murar av brus betraktarna kan tänkas ha byggt upp var och en på sitt håll. Jag gillade när jag såg att han inte hade slösat energi på att skriva små plaketter under sina bilder utan helt enkelt skrivit direkt på väggen – love it!

Det är det enkla som är det svåra.

Eftersom det är fotomässa ute i Älvsjö idag hade jag  utställningen för mig själv i stort sett.  Plötsligt dök det upp ett stort sällskap och någon pratade om fotografierna inför den nyfikna lyssnarskaran. Jag hörde guiden försöka förklara sakernas tillstånd och insåg att jag håller på att bli gammal när hon berättade att förr fotograferade mästarna på film och att mörkrumsarbetet krävde samma kreativitet som själva fotograferandet.

Jag log inombords och kunde inte hålla med mer och försvann sakta tillbaka in i min upplevelse när jag hörde henne nämna att man ibland lade rispapper på negativen, eller softade med plast framför objektivet på förstoringsapparaten under en viss del av exponeringen av fotopapperet – jag kallade det att göra drömkanter eller emotionell oskärpa och jag saknade plötsligt min Leitz Focomat 1 c och dofterna i mörkrummets mystik.

Det var tid för en kort lunch med magnifik utsikt och därefter dags att titta på utställningen ”Höstsalongen” och Helene Schmitz  ”Borderlands” men den idén övergav jag ganska snabbt med tanke på upplevelsen jag just haft. Höstsalongen kändes mest som säsongsfinalen av Idol och Helene Schmitz fantastiska bilder var för tysta för min själ just nu, vilket glädjande nog ger mig en anledning till ett snart återbesök enbart för att kolla båda dessa utställningar var för sig istället.

Fotografiska är ett sant vattenhål och idag kändes det lite ”undergroundigt” att vara där när alla andra är på fotomässan –  en liknande känsla jag minns infann sig första gången jag besökte den fotografiska delen av moderna museumet en gång när jag bara var 22 år och nyss upptäckt att jag tillhörde en liten skara människor vilkas högsta önskan var att berätta med bilder , tänka med ögonen och frysa ett ögonblick av tiden.