Har suttit och försökt uppdatera saker under morgonen – det är en jäkla massa lösen och annat tjafs som man ska minnas och det är lite irriterande men får väl avfärdas lite som ett I-lands problem egentligen.
Nu över till mina tankar kring vad som egentligen gör en bild viktig?
Personligen anser jag allt i stort sett allt skapande är relevant och viktigt, speciellt för utövaren. Fotografi blev mitt redskap i min önskan att kommunicera med omvärlden på ett snabbt och effektivt sätt det är inget unikt val alls, tvärtom. Redan i slutet på 1800-talet bestämde sig George Eastman för att göra fotografiet tillgängligt för den stora massan genom att tillverka en kamera han rätt och slätt döpte till Kodak. En låda med fixfokus och pappersfilmrullar.
Världens allra första porträttfotografi var en ”selfie” vilket jag tycker är lite rolig information i dessa tider. Robert Cornelius tog ett porträtt av sig själv redan 1839.
Nä, en bild blir viktig med tiden. Jag ser bilderna lite som att resa. Först bestämmer man resmålet, man planerar, drömmer, fantiserar, bokar rum och ordnar med allt det praktiska. Sen kommer vi till själva resmålet där man försöker att uppehålla sig i nuet och vara närvarande hela tiden. Efter det kommer man hem och återupplever allt igen sen lägger man det åt sidan ett tag eller några år. Under tiden lever man på erfarenheten från själva reseupplevelsen.
Senare finns ju alltid möjligheten att uppleva resan igen ifall man nu lagrat och sparat sina grejor rätt och i framtiden kan andra uppleva det du upplevde när du inte längre finns kvar fysiskt. När mina tankar snurrar så här återkommer jag alltid till Robert Cornelius som 1839 stod där framför sin kamera med trådutlösaren i handen och man kan ana vinden i hans lite rufsiga hår och fundera på vad han gjorde sen efter han tagit bilden – hur såg hans vardag ut?
Jag tycker att det är viktigt att återvända till sina gamla bilder då och då av flera anledningar. Dels är det roligt att se att man faktiskt utvecklats i sitt bildspråk och skicklighet att göra ut bilderna. Men också att upptäcka saker som att det faktiskt kan stämma att man faktiskt tar samma bilder om och om igen. Pojkarna som sitter på stenbänken har jag tagit igen.Samma utstrålning av liv och kroppsspråk. Damen med sin väska och sina fina kläder och den lite komiska bilden på den nyfikna tanten osv.
Fotograf Dan Crona 