Fotograf Dan Crona

Jag har precis tittat på den fotoromantiska filmen ”Kodachrome”
I stora drag handlar filmen om relation mellan en son och hans far och nedläggningen av det sista labbet som framkallade kodachromefilm.

Kan man sin fotohistoria griper filmen tag. Det är lite sockrigt i vanlig ordning när ”amrisarna” blir sentimentala och nostalgiska och det blir en hel del dunka sig för bröstet ögonblick där man ställer sig med blixtar på kamerorna och fyrar av saluter när fadern passerar. Men skit i det. Jag behövde den här filmen just nu. Många legendariska fotografer har gjort fantastiska bilder med just kodachromefilm i kameran.

Historien mellan den cancersjuka fadern, spelad av Ed Harris, som för övrigt också var med i nedanstående film och gjorde en helt suverän roll och sonen är bra.

Men bäst är citaten som Harris bränner av med jämna mellanrum. Som när han enkelt förklarar för sin son förhållandet mellan digital och analog fotografi.

— Vi fotografer älskar livet så mycket att vi vill stoppa tiden och fylla vårt eget personliga svarta hål. Bra konst skapas inte ur en alltigenom god människa. Vi är narcissistiska, egenkära och kräver bekräftelse stup i kvarten men vi lämnar också ett avtryck till framtiden och eftervärlden som de kan gräva fram. Då kan de utforska hur vi funkade. Har du någonsin tagit på ett silikonbröst förstår du vad jag menar, säger Harris. Kanske är det citatet inte det klokaste men man får försöka förstå liknelsen kan jag tycka utan att bli förbannad över att man blandar in kvinnor och kärlek. Det digitala kommer bara att bli damm, ett brus som lämnar inget annat än gissningar antaganden om hur vi en gång levde till  våra efterkommande.

Jag minns ett citat jag läste då en känd fotograf skulle ta en bild på en stor författare.
— Du tar så fina porträtt, vad har du för kamera frågade författaren. — Tack replikerade fotografen, och du skriver bra, vad har du för skrivmaskin?

Mig veterligen har det inte gjorts någon spelfilm om fotografi sedan den stjärnspäckade ”Under Fire” eller i skottlinjen vilket blev den svenska titeln.
Minns att jag blev helt tagen av filmen och såg fram emot kodachrome.

Filmen är sevärd, på sina ställen finns det en del svanar i motljus, men som jag brukar säga till mina fotoelever. Svanar i motljus har ett existensberättigande, det kan också vara stor konst.