Jag tillhör ju de som har valt att jobba i hop sina stipendier med uppdrag som skol, idrott och fastighetsfotograferingar för att kunna göra mina egna grejor ett par månader om året.
Jag tycker att det är skönt att inte behöva krusa någon uppnäst jury eller stipendienämnd, utan jag gör det jag har lust med sen får det gå eller inte.
Många gånger funkar det. Jag får ställa ut och berätta om mina projekt, men lika ofta blir de egna grejorna liggande ”and fades into black”. Men det är liksom så det är.
Eftersom jag mest arbetar med människor i olika sammanhang är det ibland lite svårt att skilja på min emotionella närvaro som speglar sig i mina fotografier. Bilder på tjejen som ställde sig på händerna, mest som en kul grej, skiljer sig faktiskt inte så mycket i sitt uttryck från bilden på mannen i vattnet. Åtminstone inte för mig 
Det ligger en underton i bilderna som är ganska lika. Där tror jag att jag hittar mig någonstans om ni fattar vad jag menar. Samma sak med bilden på den ensamma killen som precis är på väg ut i det okända igen efter en kort tidsfrist på Solbacka migrationscenter.
Det är sådana här upptäckter som gör fotografi så jäkla spännande.
Ikväll blir det glädje och balfoto undrar vad som ska hända där bildmässigt?
Fotograf Dan Crona 