Steg upp jobbartidigt idag fast jag har semester. Det är värmen som krymper de aktiva timmarna.
Tog min dagliga promenad men kände mig rastlös i alla fall efteråt. Hamnade hos Ronny och vi började ungefär där vi slutade förra gången.
–Bilden på Christer Strömholm tog jag på vernissagen av hans utställning Nio sekunder av mitt liv, säger Ronny när vi sitter i hans garage ombyggt till en luftkonditionerad studio och oas i värmen. Tog mod till mig och frågade honom helt enkelt.
Själv var jag inte lika modig när Robert Frank fick sitt Hasselbladspris 1996, men det är inte så att jag inte vågar gå fram utan hela han signalerade att han liksom inte vill vara där alls, det var inte läge kändes det som, men jag ångrar det idag man kan ju bara få ett nej.
Lägger man ihop alla 125/dels sekunderna som man har tagit en bild borde den totala tiden landa runt nio sekunder ungefär. Titeln är genial precis som det mesta som Christer Strömholm gjorde och stod för.
Vi pratar lite om tomrum man försöker fylla och jag undrar vad det är man jagar egentligen när man flänger runt med sin kamera. Inte är det pengar eller bra pension, det är möten ja, dom lever man på länge. Att höra kamerans mekanik och att veta att man stannat ett ögonblick av tiden.
Men vad är det mera? är det själva jakten på tiden – en uppgörelse med någonting inom en? Det känns lite som när man som ung låg och tittade upp på stjärnorna och funderade på alltings ursprung.
Jag hade en annan plan med mina planketbilder i år i alla fall. Det fanns andra nytagna bilder – men jag känner att mina gamla bilder får komma till tals i år, både på Gnestaplanket och Stockholmplanket.
Fotograf Dan Crona 