Fotograf Dan Crona

Så såg jag först mina barn och det livet vi en gång levde när vi var lyckliga på ett annat sätt än idag- allt var liksom lite som en oskyldig lek precis just då när livet höll på som bäst.

Jag ser min sons hund som han precis har skaffat och som jag längtar efter att få träffa eftersom jag blivit farfar till henne så är det inte mer än rätt.

Jag ser alla mina ”måsten” och ”jag ska bara” och tar dubbla arbetspass ibland och fattar att jag får allt svårare att orka med dom där 16 timmars dagarna samtidigt som jag ser allt jag missar då jag väljer.

Jag ser hur landet jag bor och betalar skatt i hårdnar mot dom som har det sämre och blir ledsen. Och jag undrar lite ifall dom som ligger bakom den nya samhällsstrukturen egentligen fattar att det kommer att falla tillbaks mot dom själva i framtiden?

För tillfället är det inte trendigt att tänka på andra än sig själv.

Jag ser min sons hunds vackra bruna ögon igen och de återspeglar en annan lite lyckligare tid då visserligen livet var allvarligt nog men det fattade jag inte då – inte på samma sätt i alla fall.

Jag vänder på huvudet och tittar framåt och ser arga, rädda människor omkring mig och jag undrar hur det kunde bli så egentligen? det såg ju faktiskt riktigt bra ut ett där ett tag tyckte jag annars.