Jag botaniserar – möter en 18-19-åring som precis upptäckt fotograferandet. Det är kroppar som flyger och dammiga lite smårepiga negativ vilka inte varit ute ur sina fickor på decennier.

Alla varsamt framkallade någon kväll efter jobbet långt innan bekvämare metoder. På en del fickor har han skrivit vad som finns att hämta – typ natur, avfärder, första barnet och på en del står framkallningsmetoder – plus och minus framkallning. Så här lång tid efteråt önskar jag att han hade varit mer konsekvent och skrivit på alla negativfickorna så att det hade blivit enklare för honom själv i framtiden. Men inte visste han då att en 54-åring med betydligt sämre syn skulle gå igenom neggen en gång i framtiden.

Men det är skoj och intressant att studera och en alldeles suverän sysselsättning så här i jultider då det är tid för eftertankar. Tålamodsprövande ja, för en datastressad version av honom själv.

Det är torkfläckar på en del negativ men det är hur enkelt som helst att plocka bort idag. Stativet har jag kvar ännu och jag är absolut inte lika böjlig i knäna längre.

Jag minns inte vem jag var ute med på den här fototrippen men det var inte mycket jag behövde justera när jag gjorde ut bilderna så här 35 år senare. Men sökandet började här någonstans i alla fall. Sammanhang och att se sin längtan efter någonting diffust som visserligen har klarnat något idag men handen på hjärtat – jag vet fortfarandet ingenting egentligen mera än att det gäller att fortsätta längta efter att berätta.