Jag kom plötsligt att tänka på en leksaksbil jag haft – Chitty, Chitty Bang Bang. Det här begav sig på det tiden när man rent generellt inte fick allt man pekade på så när man väl fick någonting älskade man och vårdade gåvan ömt.
Minns också att den fick följa med till sjukhuset när jag drabbades av hjärnhinneinflammation och hur kärlekssagan slutade när en sjuksköterska råkade putta ned bilen på golvet så den gick i flera delar. Jag opponerade mig så klart med all den kraft ett sjukt barn orkar och kan men protesterna stod sig ganska slätt mot den vad jag vill minnas ganska otrevliga sjuksköterskans replik – den går att laga.
Sen dess har jag utvecklat en slags allergi mot människors oförmåga att respektera andra – ja, lite som det gamla slitna ordspråket ”du ska gå tre år i en annan indians mockasiner innan du dömer denne” och liknande.
Självklart gick det väl att laga bilen hjälpligt men känslan i vår relation var som bortblåst eftersom jag visste att min Karlssons klister reparation inte ens var i närheten av den fulländade skapelse bilen en gång varit innan olyckan.
Jag frisknade till efter vad som kändes som evighet och minnena vandrar vidare över till att landhockeyn på asfalten utanför vår port som tog överhanden och bilen blev väl liggande under min säng i nåt hörn.
Fotograf Dan Crona 