Författare: Dan Crona

Jag fotograferar och skriver ibland.

Inte så mycket kvar nu..

· 3 kommentarer ·

Behöver man egentligen sammanfatta allt man gör hela tiden, eller rättare sagt berätta för allt och alla?

Både ja, och nej skulle jag påstå rent spontant. På ett sätt bör man kanske inte vara så öppen med vad man tänker alltid men på ett annat sätt blir tankarna liksom ”tvättade” och mera rena och bra för miljön om man skriver eller säger det man har på hjärtat högt. Och att saker är bra för miljön är viktigt nu.

Det lackar mot den största högtiden vi har nu ”igen” får jag väl säga. (Tiden går så fort) Och BÅ (Bengt Åke) trummade ihop en fika på Viksängen igen. Nästan alla i gänget var där och vi klämde på kameror och allt det där andra ni vet nu vid det här laget så jag ska inte tjata mer om det.

— kan du testa att likna en apa på bilden en gång?!

Nu ska man alltså gå in i ”from som ett lamm läget” ett tag enligt traditionen och det vet man ju hur det blir på förhand. Tidningsrubrikerna kommer snart att braska på med det mesta inom eländes, elände och så blir det väl nån film man ska gå och kolla på.

På tal om from som ett lamm fick jag tag i den här bilden av BÅ under vårt samkväm

En nöjd och glad BÅ

Men också ett rätt bra porträtt av honom om jag får säga det själv.

Beng-Åke

Tomas kom med en hel drös handbundna fiskeflugor i näven vilka ska fiskas med till våren och jag tycker nog att jag fick till en bra bild av honom också.

Tomas

Annars såg det väl ut som vanligt kring bordet tycker jag.

Här händer det grejer.
Och här också

Kjelles krycka och sen nån kamera nere till vänster 😉
— Så här blev bilden!

Jaha, det var det. Nu blir det till att fortsätta borra med sådant som man inte har hunnit med – försöka lugna ned sig lite och ladda om batterierna. Ni får ha en god jul och ett gott nytt år så hörs vi.

//Dan

Från ett inre barn

·

Kompisarna kallade mig ibland för Ior från Nalle Puh´s sköna berättelser när vi växte upp – vad visste väl mina kompisar om hur jag hade det hemma?

Jag tänker på det ofta när jag är ute och fotograferar tusentals barn under min säsong när de är jobbiga – jag vet inte hur de har det hemma. 
Och handen på hjärtat så är det väl så lite överlag i samhället, vi vet inte hur andra har det hemma.

Jag undrar hur Annie Lööf hade det hemma som barn egentligen? Skrek hon i affären när hon inte fick godis?
Satt Jimmy Åkesson under trappan i portuppgången och lekte för sig själv medan de stora grabbarna körde moppe utanför och putsade med autosol?

Tvingades Ulf Kristersson att ständigt hävda sig under höjdhoppstävlingarna på gympan och var Ebba bra på kast med liten boll?

Man vet aldrig – men det är billigt att vrida på huvudet och för en stund försöka se saker ur ett annat perspektiv än sitt eget, det är inte jobbigt jag lovar.

Igår blev jag omhänder-uppbokad av min fru..

·

Jag säger bara: John Sargent!

Igår var det en överraskningarna dag för min del. Min fru bokade upp det här datumet för flera månader sedan med en enda mening – den 11-12 bokar du inte in något i din kalender. Tonfallet var av sådan art att det inte lämnades utrymme för minsta lilla invändning.

Så: dagen kom och jag visste inte ett dugg om vad som var i görningen. Det började med ett besök på operabaren och inmundigande av kammusslor.  

Efter denna upplevelse promenerade vi över till nyöppnade Nationalmuseum och fann vägen till John Sargent´s fantastiska bilder högst upp i huset – vi fick också uppleva fräcka kulturtanter som försökte få bort oss från våra sittplatser i kafeterian, men det är en annan historia men jag tycker nog att ibland är folk som arslet.

John Sargent bemästrar porträttmåleri och inte bara det, landskap, gatufotoliknande måleri och krig. Hans bilder har samma känsla vad han än målade för någonting, helt otroligt skicklig. Han och Anders Zorn var världsledande i sitt konstnärskap i alla fall. Gå och se.

Sen bar det av till Wasahof och mera musslor: grädd och champagne-kokta, gott som fan, kan ni tro.