En gång för riktigt länge sedan minns jag en magisk jul och jag minns att jag den julen fick det största paketet under granen: en röd traktor i plast, en sådan som man kunde sitta på och den hade en tuta. Jag har kommit på att jag under alla jular i vuxen ålder fortsatt jaga den upplevelsen igen. Jag har jagat ett minne, en upplevelse, en känsla. Självklart har jag lyckats med varierat resultat men aldrig ens kommit i närheten av den första känslan. Detta visste jag ju inte då när allting pågick utan det är först nu när man sitter här flera år senare och reflekterar och många år senare gav jag min son en likadan traktor och jag vill minnas att han tyckte om den. Jag projicerade min dröm på honom.
Det är ett oskick och man får kämpa med att undvika såna tilltag, mina barn är sina egna liv och ibland får man påminna sig om det rätt så ordentligt.
Julen handlar om att möta barnet – att bejaka barnet utan alla skal, skikt och murar. Ju äldre man blir desto svårare är den manövern. Att undvika att bli cynisk kall och bitter genom livets tester kräver en del det vet vi.
Man går förbi många valv längs sin väg och man vet aldrig vad som skulle hänt ifall man valt att gå in och undersöka ett eller flera av dom.
Att släppa fram sitt barn är otroligt viktigt, barnet är det omedvetna och med den vuxnes erfarenheter fullkomligt genialiskt: om man vågar släppa fram det förstås. Det är min åsikt. Och julen är väl egentligen en påminnelse om att sopa rent och att öppna upp sig för själva den grejen.
Fotograf Dan Crona 