I mitt tycker så har den här dagen aldrig varit viktigare för oss människor som irrar omkring i ett slags tomt rum. Det är dags att fylla på våra uttömda själar genom att åter öppna portarna till ”Valens Borg”
Sov inte intill borgens vägg.
Vakna.
Lev.
Gläds över att vi faktiskt kan, om vi verkligen vill.
Tro, hopp, solidaritet står det på reklambladet som låg där på ombudsbordet under distriktskongressen i Nyköping igår. En liten text berättar att detta är en sidoorganisation inom Socialdemokraterna sedan 1926. Orden kändes bra att läsa faktiskt i dagens samhällsklimat.
Tvåhundra ombud verksamma inom alla våra kommuner i Södermanland var där och lyssnade och svarade ja eller nej på motioner, redovisning, tillägg bland annat. Och det var väldigt intressant att vara närvarande, att försöka förstå hur politiska spelplanen egentligen ser ut. (Läs gärna mera här)
Samuel, ordföranden för SSU i Södermanland höll ett otroligt bra tal vilket berörde mig starkt med sitt engagemang. En slags sammanfattning av allas egentliga behov av en trygg vardag. Kan tänka mig att det var flera än jag som kom att tänka på Hjalmar Brantings öppningstal under de nybildade Socialdemokratiska Arbetarpartiets inledande steg. Mens Agitat Molem (Anden höjer massan) inledde Hjalmar Branting det talet med och precis så kändes det under Samuels tal. En vilja till förändring av dagens arbetsmiljöer, arbetsförhållanden och allt oftare orimliga krav på oss vanliga människor vilka ju faktiskt har lika full rätt att verka och leva som de med mycket mera pengar på sina konton.
Det är så, det gäller att hitta sina egna vindar att följa.
Äntligen, var jag på väg till skolan.
Nästan två månader från att andra terminen startat, suttit här i vårt boende tillsammans med katterna så klart de är ett skönt sällskap. Vinterns is grepp blandad med fyra, fem plusgrader och minus arton. Tjock livsfarlig is på grusvägen utanför dörren för att inte tala om vindarna.
Och jag behövde komma ut, få vara med, göra någonting annat ett par dagar bara.
Utsövd gick jag upp klockan tre, tåget skulle avgå sju noll ett. Färdtjänstchaffisen och jag hade mycket att prata om. Tåget kom.
Sen hände något med dörren när jag skulle hoppa av för byte till X 2000 i Katrineholm. Dörren gick igen mitt framför näsan. Tryckte på öppna knappen men nej, tåget började rulla. Och nej, jag hade inte sölat.
Så Vingåker nästa blev det. När ledsenheten börjat gå över, för resan jag längtat efter var borta det insåg jag. Tänkte att va fasen se om du kan få ur dig några fotografier, prata med människor du möter, ta en bild eller två.
Så nu sitter jag här vid datorn igen och skriver av mig och siktar in mig på nästa träff vi har under den riktigaste våren i början av Juni.
Har varken haft lust, vilja, ork eller känt den där glädjen ni vet och verkligen inte lust att publicera inlägg.Funderat på varför ibland mitt i allt annat som händer i … Fortsätt läsa Tankar för dagen
Vem är jag, vad vill jag, vad gör jag?Hur?Sammanlänkat är allting, ja, det mesta.Tog med kameran ut igår, pussade om den när jag tog fram den ur skåpet. Nämnde att … Fortsätt läsa Alla dessa minnen del 2
Det är ju kanske inte lika bekvämt som att sova i den mjuka sängen hemma i sovrummet ändå tvingas man att göra just det valet av olika anledningar.
Många förbipasserande rycker på axlarna och går förbi när de ser människor sovande på en bänk ute i offentligheten och som tur är finns det också en del vilka går fram och lägger lite pengar i pappersmuggen som står där mellan fötterna på betongplattorna.
Två otroligt viktiga inspirationskällor för mig lutar sig mot våra axlar nu när de berättar om sina val, sina viktiga arbeten genom yrkeslivet. Kommer förresten på att ordet yrkesliv känns faktiskt som en utfattig benämning. En resa på en idyllisk grusväg en vacker svensk sommardag där nyligen hitkomna fåglar sjunger runt omkring oss medan de själva gjort sina resor i resterna av vad som en gång var någonting otillgängligt.
En vacker dröm, en vacker fantasi vilken visat sig glida iväg mitt framför näsan på alla oss med förväntningarna vi burit på.
Tom Alandh och Göran Greider är de som jag pratar om. Två för min del otroligt viktiga medresenärer under den tiden som jag får leva och finnas. De går i de svåraste kvarteren och får det att se så enkelt ut.
Och jag vet att det är enkelt om man närmar sig med respekt och viljan att lyssna på vad var och ens berättelser. I Tom Alandh´s berättelse om Martina där han berättar vidare om att hon nu blivit sjuk i demens och att han minns ett möte med henne där hon dansar på ett sommarläger 1983 och han står där med händerna i fickorna och ser på, avslutar med orden ”det är magiskt”
Göran Greider svara programledaren i programmet ”Min Sanning” när hon frågar honom, ”du har varit konsekvent och du står ju till vänster, tycker du att du har lyckats då? – absolut inte, alltså allt jag tror på har ju förlorat terräng de senaste trettio åren. Programledaren frågar om relationen till hans hund Stina som nyligen gått bort? Göran fortsätter, – jag vet inte om du ringde henne vi hade en djup relation och det känns konstigt på något sätt när du pratar om henne.
Positivt tänk och viljan att finnas efter bästa förmåga lever i mig igen, trots alla begränsningar. Jag ser en pappa som håller sitt barn i handen under någon tillställning med musik på gatan, så är det bara. Eller som bilden med de två grabbarna vilka leker dagens lek på en bakgata i Polen 1989 och deras lilla kompis tittar på fotografen.
Kom plötsligt att tänka på ”jag är jag, du är du” också ett annat ofta använt ”slit och släng för en peng”. Det blåser kallt igen utanför husknuten, tunna jeans under eventuella äventyr utanför dörren den här dagen lockar inte alls.
Hållit mig borta från mina projekt under mera än tre veckor nu och börjat spela ett spel på datorn som jag köpte in 2017.
Del fyra av ett slags rollspel som äger rum efter ett gigantiskt kärnvapenkrig. Sociala och pålitliga nyhetsuppläsare manar oss alla till att ta hand om era egna förutsättningar att överleva en invasion, ett krig. Overkligt så att det räcker och blir över och sammankopplingar känns med mitt spel Fallout.
Minns så väl mitt första möte med del ett av spelserien. Rörelsefriheten, chansen att försvara sig mot allvarliga attacker från de ”elaka” npc:erna hade spelets utvecklare begränsat till åtta max elva actionpoints. Då under en helt annat tidsepok då faktiskt rörelsefrihet och tilltron till allt och alla var självklart. Blev det ju spännande att enbart ha ett visst antal steg att ta under försvaret av det som skulle försvaras. Hm, känns overkligt nog igen väldigt mycket i dagens samhälle.
Men, klart att det finns möjligheter att ta tag i att försvara oss och allt som byggts upp för oss alla. Mycket handlar om att inte fega ur, begränsa sig till allt som alla fullständiga maktgalningar pådyvlar oss.
Suck, märker att inlägget faktiskt kräver en hel bok så jag väljer att avsluta med fyra porträtt av människor jag träffat. Möten som berikat mig och mitt tänkande under mina egna helt nya förutsättningar.
En riktigt god fortsättning önskar jag er alla på det nya året där jag är helt övertygad om att freden på jorden kommer att bli det viktigaste.
En tidig blåsig morgon.Katterna får mat, hankatten verkar äta lite för fort hoppas det ska gå bra inuti mig, inuti mina tankar.– Poff, det åker ut på golvet intill mig. … Fortsätt läsa Nytt år, ny morgon.
Minnesbilder, andra möten, händelser och min mening med just mitt liv, då, ja, då för då var jag pappa och gjorde allt för mina barn. Sonen kom först om ett … Fortsätt läsa Minnesbilder.
”Icke-våldet är den omöjligaste av utopier, därför också den viktigaste.” En dikt av Göran Greider, så enkla rader, så svåra att nå. En dam går utanför affären med sin väska … Fortsätt läsa Sammanfattningar.
Fotograf Dan Crona 