En gång i tiden fick jag lära mig att det är det enkla som är det svåra. Alla dessa ting som ska uträttas lämnar ingen eller liten plats över för att vårda barnasinnet. Eller som vi säger idag ”befinna sig i nuet”.
Vårt gamla 30-tals hus kräver innanfönster och ett riktigt säkert vårtecken är när vi plockar ned dom. Ett annat säkert tecken är när vi drabbats av ”fixarfnatt”.
Tranorna, sånglärkorna och tofsviporna har visserligen varit här nån vecka eller två men de här två tecknen cementerar vårens ankomst i vinterslöa sinnen.
”Fixarfnatt” är när vi gör allt på en gång. Andrabilen ställs på och fixas till hjälpligt, fönster putsas, kött marineras, trädgårdsmöbler plockas fram – hästar ska ridas, det promeneras och njuts i högan sky liksom rent allmänt – rakt överlag.
Det har gått ett varv – årets bästa tid är här nu. Och ikväll blir det grillat.
Det flödar över.
En ständigt entonig hög nivå.
Det flödar över.
Endast fiskar kan simma i den brummande forsen av ljud.
Av krav.
Är du lönsam lille vän?
Hon har vunnit 6 miljoner på mindre än 6 dagar enligt nån reklambanner jag läste någonstans.
Undrar vad man skulle hitta på för pengarna?
Mina barn skulle får 1,5 mille var lätt. Sen blir det svårare. UNHCR förstås och Läkare utan gränser och poff! – så är några hundra tusen till borta. Amnesty har redan fått i 3 år nu men de kan få nån hundra-tusing till. Sen har vi hemlösa, långtidssjukskrivna, sjuka och arbetslösa så där rök nog en miljon till minst. Hm, det börjar bli svårt nu och jag ser redan kistbotten. Vilka ska få och vilka ska inte få, that is the question!?
Faktum är att jag inte längre hoppas att jag ska bli som Tina den lilla lyllosen. Fasen också va jobbigt det blev. Kanske lika bra att inte vinna pengar utan bara kämpa på. Fortsätta ge ett par hundringar i månaden till aktörerna ovanför. Sträva och arbeta i mitt anletes svett, det blir nog liksom lugnast så men erkänn att det började bra! 🙂
Jag pratar förstås om årets första besök vid kusten med ett fiskespö i handen. Det är tolv mil fram och tillbaka ifall jag vill fiska vid kusten så man drar sig för att åka – iallafall ensam. Jag har två ”dypölar” (Avlasjön och Nyckelsjön) inpå knuten som håller fin gädda och gös, men kust är kust och inget doftar livslust såsom havet gör i min bok.
Måsarna, solen och vinden, klipporna. Ja, det är banala saker kan en del kanske tycka men det finns en anledning till att folk älskar att befinna sig här en vacker aprildag. Jag valde Stendörrens naturreservat i år och trots att det är ungefär som att besöka ett shoppingcenter en lönehelg befolkningsmässigt sett går det att hitta en fridsam plats.
Jag fotograferar människor – och undrar allt oftare varför? Vad vill jag säga, varför vill jag säga något överhuvudtaget. Vad spelar det för roll egentligen eller vem bryr sig?
Varför kan jag bara inte ta fräcka bilder och montera ihop dom i photoshop så att det blir trendiga overkliga konstverk som folk kan köpa och hänga ovanför soffan?
Nu ska jag villigt erkänna att jag gillar de som gör just det, fabulerar ihop en verklighetsbild precis som de flesta konstnärer har gjort i alla tider. Jag har provat, mest därför att jag har perioder då tekniken fångar upp mig och intresserar mig. Men efter tag tycker jag att det saknar ett innehåll och en mening att ”bubbla” in sig allt för mycket i tekniska frågor enbart.
Visst dreglar jag som alla andra i branschen över ett gammalt Schneider Kreuznach från tidigt 1900-tal, ingen tvekan om det. Men till syvende och sist handlar det hela om att ta bilder, kort, fotografier och varför vill jag det egentligen?
Jag antar att det är en lika svår fråga att besvara som varför vaknar vi upp varje dag (oftast ifall man inte har otur), eller kastar oss ut – fästa endast i lite gummiband om fötterna utför ett stup eller en högt belägen bro o.s.v
När jag inte tog några bilder alls för att jag försökte komma tillbaka till livet efter en lång tids sjukdom. Det är bra att tänka på det ibland. 
Det vore synd att påstå att jag efter 25 år som frilans öppnar mitt pensionskuvert med glädje o andra sidan gjorde jag ett medvetet val en gång. Jag tänkte att det vore bättre leva ett intressant liv medan man lever. Är väl lite osäker ibland på ifall det beslutet var det rätta, men det är så dags nu.
Nej, jag ”gillart” som de säger här uppe i Sörmland. En dag utan en enda bild tagen är en förspilld dag och förmodligen är det här vi har pudelns kärna. Vi vet om vad som ska hända en dag – och att fotografera är ett stanna upp ett ögonblick, frysa tiden på en 125 dels sekund och bli evig som stenarna ifall nu lagringsmöjligheterna håller i sig vill säga.
Men det är en hårfin och svår balansgång när man fotograferar människor. Edvard Curtis tog under lång tid bilder av Amerikas ursprungsbefolkning. Helt fantastiska bilder och helt ovärderliga. Vad drev honom att under vedermödor och förmodad fara för eget liv åka runt på prärien med tung otymplig utrustning och ta de här bilderna?
Och funderade han någonsin på ifall han exploaterade de ”utsatta” och finns det egentligen så mycket att fundera över? Är det inte bara att lita på sitt sunda förnuft och försöka skildra det man ser efter bästa förmåga. Att våga berätta det man upplever på det vis man känner bäst. Då har man väl i alla fall gjort någonting.
När man sitter och bläddrar i arkivet är det otroligt lätt hänt att hamna på sidospår. Man ifrågasätter hur man löst en bild eller man slås av tidens framfart.
Ett av de allra första jobben jag fick efter att jag flyttat hit från Småland var att bygga en bildbank åt kommunen – snacka om flyt. En Canon 5 D mark 1 fick slita för gröten på bordet – kameran ligger fortfarande i ryggan som back up. Antar att jag kommer att släpa på den lika länge som jag kånkade runt på min Hasselbladare innan den hamnade på undantaget.
Nu är det fredag och det är den åttonde april – det gick bra idag också. Have a good one all! 🙂
Brukar du bromsa – stanna upp mitt i allt det där omkring dig?. Livsbruset skruvar upp volymerna tills bristningsgränserna passeras. Krypa över mållinjen? – fråga vad är målet?
Satt i ett väntrum häromdagen – kameran var hemma – allt var så tyst som det ofta är i väntrum En äldre herre plockar intresserat upp en Kalle Anka tidning och börjar läsa. Vad coolt att ha den sinnesnärvaron.
Jag beundrar människor som kan koppla bland andra. Jag kan nästan aldrig göra det, min avkopplingsfas kommer senare när jag väl är hemma.
Fler borde kanske plocka upp en Bamse eller Kalle Anka – stanna upp lite och kolla vad det är som egentligen händer omkring oss.
Jag lyckades hitta ett par bilder till från Gnestaplanket. Och i år är det mitt andra år som jag också är inbjuden och det kommer att bli genomarbetat dokumentärt i svart vitt helt klart. Men det tar vi sen 😉
För alla nytillkomna läsare av min blogg kan jag berätta att jag nu suttit och arbetat med mitt bildarkiv ett par veckor – inte hela tiden förstås, utan lite till och från.
Denna bilden är tagen under samma ”Gnestaplanket” som min kusin Joakim K E Johansson deltog i för ett par år sedan. Bengt kom förbi, eller rättare sagt, det är svårt att missa Bengt under de här dagarna eftersom han sliter som attan med allt det praktiska. Hur som helst – kan jag få ta en bild av dig Bengt frågade jag? och det blev denna enda exponering. Jag tog en bild, en enda och det blev den här. Vilket min kusin hade mycket roligt åt. Vi tar sällan en enda bild nämligen – vi som håller på.
Denna synd straffade sig – tjohoj! tänker du nu, där fick han kaxpellen. Mjaeee! det är inte riktigt fullt så illa som att jag fick sitta och reparera denna enda bild i flera timmar, utan snarare det att jag letade efter resten av bilderna i flera timmar istället innan jag drog mig till minnes hur det hela låg till.
Lars Epstein deltog med sina fotografier under samma plank och idag hittade jag ett nyhetsinslag om denne legendar. Klickar du här kan du se inslaget.
Bilden är tagen i Ventimiglia i Italien förra året. Jag är fascinerad över relationen mellan kvinnorna på bilden. Den ena ser ut lite som ”Linus på linjen” pratar och den andra verkar lite förskrämd.
Fotograf Dan Crona 