–Det är ett märkligt val av yrke, Dan: ska du veta! Men det är otroligt lärorikt och det ger mycket tillbaka ifall man ger sig in i det ordentligt. Och … Fortsätt läsa Den okände fotografens grav..
–Det är ett märkligt val av yrke, Dan: ska du veta! Men det är otroligt lärorikt och det ger mycket tillbaka ifall man ger sig in i det ordentligt. Och … Fortsätt läsa Den okände fotografens grav..
Igår var det en överraskningarna dag för min del. Min fru bokade upp det här datumet för flera månader sedan med en enda mening – den 11-12 bokar du inte in något i din kalender. Tonfallet var av sådan art att det inte lämnades utrymme för minsta lilla invändning.
Så: dagen kom och jag visste inte ett dugg om vad som var i görningen. Det började med ett besök på operabaren och inmundigande av kammusslor.
Efter denna upplevelse promenerade vi över till nyöppnade Nationalmuseum och fann vägen till John Sargent´s fantastiska bilder högst upp i huset – vi fick också uppleva fräcka kulturtanter som försökte få bort oss från våra sittplatser i kafeterian, men det är en annan historia men jag tycker nog att ibland är folk som arslet.
John Sargent bemästrar porträttmåleri och inte bara det, landskap, gatufotoliknande måleri och krig. Hans bilder har samma känsla vad han än målade för någonting, helt otroligt skicklig. Han och Anders Zorn var världsledande i sitt konstnärskap i alla fall. Gå och se.
Sen bar det av till Wasahof och mera musslor: grädd och champagne-kokta, gott som fan, kan ni tro.
Det är nästan så att man skulle köpa sig en triss – fick till två bra bilder under en och samma dag. Vi håller på med ett resten av våra … Fortsätt läsa Två bra bilder på en dag
Det var dags att avsluta säsongen för skolfotograferingen och att träffa lite kollegor, lyssna på berättelser om det som har hänt oss under halvåret som gått – det blir gärna … Fortsätt läsa Vi försöker bromsa tiden lite

Alla ser vi olika saker – uppfattar olika saker, lever i olika verkligheter parallellt med varandra – samtidigt. Vi är också sociala varelser och behöver varandra för att känna oss … Fortsätt läsa Fragment av min tid..
För andra gången på kort tid åkte jag in till Kulturhuset i Stockholm för att titta på fotoutställningar, men först lite kaffe och en vegobulle på vete – kattens filial på centralen.
Den första utställningen som stod på agendan var ”Witnesses” och det är porträtt av överlevande från förintelsen. Porträtten alla tagna av fotografen Mikael Jansson är otroligt bra och anslagstonen i hantverket kunde inte vara mera precist och balanserar perfekt mellan imperfektion och klockrent snyggt hantverk och förstärker känslan av hantering med kärlek och värme från de avporträtterade, åtminstone är det så för mig.
Jag var i Auschwitz 1989 och känner samma sorg och drabbades av samma känsla av ofattbar ondska som jag gjorde den gången jag steg innanför den ökända fruktade skylten vilken hänger ovanför lägrets ingång.
Sen blev det Robert Doisneau för andra gången och det behövdes lite bilder från ett Paris efter kriget och framåt för att få en på rätt köl igen. Jag tycker om hans tysta icke krävande bilder som lämnar mycket åt fantasin och åt eftertanken.
Självklart blev det lite knäppande också – det var ju fars dag.
Sen vi började se några som sitter utanför våra butiker med en pappmugg framför sina fötter och som säger hej innan vi stressar in genom de automatiska dörrarna för att handla hem vår mat för dagen.
Vi känner alla till rabaldret som kom sedan men nu verkar allt ha normaliserat sig på något vis. Man har vant sig.
Jag undrar hur det känns att sitta där dag efter dag långt hemifrån sin familj för att be om allmosor och vara helt utlämnad till andras välvilja eller ovilja. Det enda man har är ikeapåsen man sitter på och så pappmuggen förstås. Ska den bli full idag, ska jag få ihop tillräckligt så att jag kan åka hem snart, jag vill inte vara här, jag vill inte vara med om det här.
En liten flicka kommer fram med en peng i handen som hon placerar i Tanzas pappmugg – de verkar bekanta med varandra och Tanza lyfter upp flicka och ger henne en puss på kinden – en stunds glädje, kanske tänker hon på sina barn hemma, att det är därför som hon sitter där utanför Stopp i Gnesta – hon vill ge sina barn lite glädje i livet liksom minimera skadan en uppväxt kan ge en som vuxen senare i livet.

Som jag ser det blir vårt samhälle otryggare vad det gäller back up planen för den enskilda individen. Nya lagstiftningar och för att folk har bluffat genom åren hårdnar villkoren för att få tillgång till den sociala fallskärmen om det skulle gå åt helvete – vi är inte så långt ifrån en pappmugg på marken som vi inbillar oss själva. När jag frågade Tanza ifall jag fick ta en bild på henne blev hon glad och gjorde tummen upp och hon är alltid glad de gånger jag stannar upp i min vardag och pratar med henne. När jag senare satte mig i bilen för att åka tänkte jag om jag hade orkat göra tummen upp eller att vara glad när jag sitter där på en plastpåse med någon filt i och en pappmugg framför mina fötter – tror inte det.

Igår slog ”gerillabild” till på ”kungsan” mitt på blanka dagen. Operationen blev lyckad berättade ledningsgruppen. — Jo, vi såg flera ögonbryn höjas på sin väg genom de centrala … Fortsätt läsa Mera bilder åt folket!
Jean Hermansson förklarade för mig genom sin telefonintervju med vännen Nils Petter, vad det handlade om. Samtalet tog tag i mig och förändrade helt mitt sätt att betrakta fotografi men kanske viktigast – mitt förhållningssätt till vad det egentligen är jag håller på med. Boken himlens mörkrum är en ögonöppnare på flera nivåer. Jean Hermanssons arbete och livsverk förtjänar en plats bland alla de stora men han valde under sin livstid att verka lågmält och ödmjukt och försvann lite i bakgrunden för de som hördes lite mera – men för mig är hans arbete fan så mycket viktigare i många avseenden. Man blir nästan förbannad på sig själv för att man inte har upptäckt bilderna tidigare.
“ I fotografi är det så att det kommer till en långsamt, sen går det fort över.
Både känslomässigt och praktiskt. Som när jag fotograferar människor, livet på torget, från min balkong. Det går väldigt snabbt, sen är det över, möten med människor. “Ni nu” som det heter på danska, just nu. Men det där är en lång filosofisk diskussion, att komma nära, att snabbt kunna acklimatisera sig I en främmande miljö, att komma nära som människa. Det kvittar om du fotograferar eller om du jobbar, du måste först få kontakt annars gör du ett dåligt jobb. Det måste finnas en stark passion och vilja för att det ska funka annars blir man en kylig iakttagare och då blir det bara skit.
Att hålla på som vi gör är att göra det svårt för oss i livet. Vi skulle kunna ha det haft det fan så mycket trevligare och mysigare om man inte sökte bekräftelse hela tiden och ska gestalta allt från och till. Det är ett krångligt liv. Jag har ett behov att gestalta det jag ser. Kan inte bara konstatera att där går han och där går hon utan jag vill komma åt något där. Jag ville tidigt berätta, först ville jag bli romanförfattare. Jag konstruerar alltid historier omkring mig, att vilja berätta det man ser. Antingen så finns man som en del av berättelsen, eller – jag har vänner som aldrig berättar ett skit men som är en del av en berättelse men som inte intresserar sig. Människor är olika, jag är oftast vid sidan av och iakttar.
Man lär sig se på ett sätt även utan kameran, man lägger märke till saker och upplever mer, man är van att visualisera, man kan inte undgå att se bilder även om man inte fotograferar. Det kan vara jobbigt men för mig är det tvärtom, verkligheten blir roligare. Det finns inget mer hopplöst än när människor än när människor säger att “det regnar”. Fattar du inte att när det regnar då är det fysiskt och sensuellt? Nej, för de flesta är det bara dåligt väder. Man ger sig inte till att uppleva det på det sättet och förtränger det poetiska mervärdet, eller när det snöar eller blåser vad du vill. Man blir rikare av att vilja gestalta, man lever ett rikare liv helt enkelt. Det handlar inte om pengar, utan innehållsmässigt – när man lär sig iaktta och reflektera över saker – så är det.”
Ur boken Himlens mörkrum fotografier av Jean Hermansson sammanställt av vännen och assistenten Nils Petter Löfstedt
70/70 Bokförlag 2018
