Fotograf Dan Crona

Sen vi började se några som sitter utanför våra butiker med en pappmugg framför sina fötter och som säger hej innan vi stressar in genom de automatiska dörrarna för att handla hem vår mat för dagen.

Vi känner alla till rabaldret som kom sedan men nu verkar allt ha normaliserat sig på något vis. Man har vant sig.

Jag undrar hur det känns att sitta där dag efter dag långt hemifrån sin familj för att be om allmosor och vara helt utlämnad till andras välvilja eller ovilja. Det enda man har är ikeapåsen man sitter på och så pappmuggen förstås. Ska den bli full idag, ska jag få ihop tillräckligt så att jag kan åka hem snart, jag vill inte vara här, jag vill inte vara med om det här.

En liten flicka kommer fram med en peng i handen som hon placerar i Tanzas pappmugg – de verkar bekanta med varandra och Tanza lyfter upp flicka och ger henne en puss på kinden – en stunds glädje, kanske tänker hon på sina barn hemma, att det är därför som hon sitter där utanför Stopp i Gnesta – hon vill ge sina barn lite glädje i livet liksom minimera skadan en uppväxt kan ge en som vuxen senare i livet.

Som jag ser det blir vårt samhälle otryggare vad det gäller back up planen för den enskilda individen.  Nya lagstiftningar och för att folk har bluffat genom åren hårdnar villkoren för att få tillgång till den sociala fallskärmen om det skulle gå åt helvete – vi är inte så långt ifrån en pappmugg på marken som vi inbillar oss själva. När jag frågade Tanza ifall jag fick ta en bild på henne blev hon glad och gjorde tummen upp och hon är alltid glad de gånger jag stannar upp i min vardag och pratar med henne. När jag senare satte mig i bilen för att åka tänkte jag om jag hade orkat göra tummen upp eller att vara glad när jag sitter där på en plastpåse med någon filt i och en pappmugg framför mina fötter – tror inte det.