En bild på mig med en skottkärra jag fick av min barnvakt som bara bodde en liten bit ifrån mormor och morfar. Han berättade att den plockats upp ur ett dike efter att ha legat där i flera månader kvarglömd men att han ville inte röra den eller lyda sin impuls att plocka med den för att ge den till mig. Jag vet inte hur länge han lät den ligga men till slut så bestämde han sig.

Minns min väg jag valde ett gå till honom för att hälsa på då och då via de andras tomter, över stenmurar. Vi, min hustru och jag återvände till min plats där jag började upptäcka världen. Hon ville se det jag brukade berätta om, det som hände, spelade roll under min uppväxt, sånt man aldrig glömmer.

Gunghästen stod inne i finrummet och vissa dagar fick jag lov att gå in och sitta på den, jo, jag minns nu att det hände under de grådaskiga stormbyarnas dagar då utelekarna inte var något att ha. Ofta deltog jag under mormors storbakande inför kommande helg då hennes egna barn kom på lördagsmiddag.

Dörren bakom mig på bilden hölls stängd under vintrarna. Ett par trappsteg precis utanför den dörren ledde till matkällaren, ytterdörren som fanns lite till vänster och den högra dörren ledde till rummen där oljepannan, tvättstugan och vattenpumpen fanns. Att jag skulle bo därute senare som 14 – åring hade jag såklart ingen aning om då, men så blev det.

Bullbaken luktade fantastiskt och hade jag tur så kunde jag få en bulle med mjölk till eftermiddagskaffet.

Härlig, fin tid nu när man sitter och tänker tillbaks.

2025 är det nu, ett nyfött år. Det vore kanske lite överdrivet att skriva att detta året vibrerar av trygghet och samtidigt tänker jag att det är bara att kämpa på. Ska erkänna att mitt dagliga skrollande i DN kändes som om det kvittade medan alla dessa rubriker rann förbi medan datormusen rullknapp jobbade. Inte ens quizen var något att förnöjas sig med. Men såna dagar finns.

Kollar in killen på bilden, han syns knappt där han sitter bakom björken den här kvällen uppe i Malung. Men minnena från den annan tid i ens liv då man levde för fullt på folkets husområdet på Sturkö flimrar förbi. Jag var där, men syntes knappt känslan.

Men det här året ska jag i alla fall sy ihop någonting med hjälp av boksläpp och två utställningar. det känns väldigt utmanande och spännande och kanske låter det lite konstigt när jag skriver att det ska bli skönt. För när detta är gjort kan jag äntligen gå vidare med andra berättelser som känns viktiga.