Hur gick det till egentligen?
Femtiosex, femtiosex och ett halvt. Femtiosju i en slags dimma och så nu fyller man femtioåtta år. Lite konstigt känns allting faktiskt, hur så, varför då tänker kanske någon som råkar läsa det här blogginlägget? – Jo, inte fasen trodde jag att det framgångsrika livet skulle bli så ”ännavänt”, bak och framvänt, upp och ner, ja, orden som beskriver allt räcker inte till riktigt.
Håller på med en bok om mitt liv som vi får se sen vad det blir med. En slags sammanfattning och eftertankarna är många. Från tjugotre till femtiosex, femtiosex och ett halvt skapades nog min ”livsribba” att hoppa över. Jo, nu kanske någon undrar, varför skriver han femtiosex, femtiosex och ett halvt. Svaret är för mig ganska enkelt, när jag gjort min första tumöroperation var mitt enda mål att komma tillbaks in i arbetslivet. Och det funkade efter ett halvår, med en anställd chaufför. Jag förstod att jag inte skulle orka köra själv plus jobba med människor och deras dröm att få en bra bild levererad. Att mitt körkort skulle återkallas berättade ingen förrän sex månader efter första operationen. Att min syn fått sig en smäll. Jag trodde då, att hjärnan bara var trött liksom. Ett samtal från Karolinska en mörk decemberkväll, där någon berättade att vi måste göra ett till ingrepp, den här gången får vi öppna din skalle. Där försvann mitt självgående leverne. Det visste jag inte då.
Hur som helst, andra ingreppet förändrade allt ganska grovt milt sagt. Men det jag vill berätta är att det var till det bättre på många sätt. Nåväl, jag står på bilden med en skottkärra som jag fått av min favoritbarnvakt. Han tog hand om mig ibland, och han tog hand om mig så bra att jag nästan trivdes bättre hos honom som barn än hos morföräldrarna.
Så, idag fyller jag femtioåtta. Min nya bästa vän är min rullator med en korg. Det gör att jag kan handla och få plats med min kameraväska fylld med redskap värda namnet. Två Fuji XE 1, en liten batteridriven Manfrottolampa, en Artisan 7:a – 1,4, en Artisan 35:a-1,2, en Jupiter 50:a – 1,5 (en Summicron kopia (Leica), tillverkad i öst när muren var uppe 1957. Med samma glas och ritning alltså. Och min absoluta favorit.) Och till slut en Fujinon 27:a – 2,8. Utöver dessa hjälpredor har jag en mycket god vän under vardagsbestyren, Fuji X 30 med en 28-105-2,0.
Glad är jag att jag kan se i alla fall och fortfarande får jobba med fotografier och text…
Fotograf Dan Crona 