Jarbells i Björnlunda levde upp till ryktet om sina mäktiga fyrverkerier under valborg.Någon läste ett par väl valda ord och jag gick med i Björnlunda mans-kör, tro det eller inte. Har saknat musiken i flera år nu och jag har hört att man bli lyckligare genom att sjunga. Ska bli spännande.
Den låg kvar idag också – den ensamma krokodilen vid avlasjön. Vitsippor och gullvivor drack sol hukande aprilvindarnas allra sista kyla – förhoppningsvis.
Hoppas att alla får en bra valborg.
Att det var den sista gången som jag badade i poolen på Scandic hotell i Skärholmen tillsammans med mina barn – då tio respektive tolv år gamla eller att det skulle passera elva år innan jag var där igen. Deras mor och jag hade just gift oss i Storkyrkan i Stockholm och vi sov över på hotellet eftersom vi skulle åka utomlands och fira min 40-årsdag och smälla två flugor på samma gång så att säga. Jag har åkt förbi hundratals gånger sedan dess i mitt jobb och idag hade vi uppstartskurs med Kungsfoto där – självklart dök minnena upp.
Cirkeln känns sluten liksom, nytt liv möter det gamla.
På hemvägen stannade jag till på Konsum i Mariefred – ett par killar byggde en ny uteservering utanför sin pizzeria.
Kursdagen var perfekt och givande och det var roligt att få träffa sina kollegor under några timmar.
Så fick man slå upp sina ljusblå idag också och jag upptäckte också en helt ny inställning till vad som är grönsaker i affären! 😉
Det var ett makalöst landskap som visades upp idag på bästa sändningstid.
Det var ett tag sedan april var så mycket april – vädermässigt menar jag.
Vi släpade vaggor hela dagen (såna som båtarna står på under vintern) i väntan på vår tur att sjösätta gamla Peggy. När det är klart är det dags för påmastning och segling till sommarhamnen. En hel dag i trevligt sällskap och lite hederligt kroppsarbete.
Dagen avslutades med en god Pad Thai på den bästa restaurangen för sån mat i Björkhagen innan bilresan hem till ett snöslaskigt råkallt Sörmland.
”Många söker sin lycka som de söker sin hatt, vilken de bär på huvudet”
Leopardi
Jag hörde rykten på bygden om en krokodil som skulle ligga på stranden längs promenadstråket kring avlasjön och fann det för gott att själv ta reda på sanningshalten i alla rykten. Den som söker han finner heter det ju.
Annars var det en väldigt blåsig eftermiddag i april och vissa stunder påminde vädret mera om hösten än om tidig vår.
Det gamla vindkraftverket fascinerar fortfarande och mitt högra knä mår superbra av alla dagliga promenader som jag tar mig ut på sedan oktober förra året.
Just nu håller jag som bäst på med att planera upp och att utföra underhåll av bilar och kamerautrustning, blixtar och stativ. Utöver det pockar mina demoner på att jag ska skapa någonting. Sakta men säkert har det vuxit fram – det som nu ska värkas fram i bildväg.
Jag minns när jag var yngre när jag liksom inte fattade vad som var i görningen när den här känslan infann sig – ni vet, som den första medelålderskrisen. Någonting inom en skriker och vill ut. Men man vet inte vad eller hur man ska lösa det hela.
Numera ser jag det som den där plastkassen med gamla grejor i vilken man slänger in i något hörn och tänker att den får jag ta tag i sen. Sortera, slänga och ordna upp. Vis av erfarenheter blir jag mer och mer redo och i dagsläget omfamnar jag känslorna och vet att det betyder utveckling och det är otroligt spännande. Nåväl nog om detta för det är helt normalt och tråkar förmodligen ut den eventuella läsaren av mina sidor.
Roland är bilmekaniker av den gamla skolan som hellre lagar än förkastar och många gånger har han räddat mig i min vardag som fotograf.
Roger är en vän och mentor, diskussionspartner, ut-rätare av frågetecken och är ett av mina favoritmotiv. Båda två fyller en viktig funktion.
En gång i tiden fick jag lära mig att det är det enkla som är det svåra. Alla dessa ting som ska uträttas lämnar ingen eller liten plats över för att vårda barnasinnet. Eller som vi säger idag ”befinna sig i nuet”.
Vårt gamla 30-tals hus kräver innanfönster och ett riktigt säkert vårtecken är när vi plockar ned dom. Ett annat säkert tecken är när vi drabbats av ”fixarfnatt”.
Tranorna, sånglärkorna och tofsviporna har visserligen varit här nån vecka eller två men de här två tecknen cementerar vårens ankomst i vinterslöa sinnen.
”Fixarfnatt” är när vi gör allt på en gång. Andrabilen ställs på och fixas till hjälpligt, fönster putsas, kött marineras, trädgårdsmöbler plockas fram – hästar ska ridas, det promeneras och njuts i högan sky liksom rent allmänt – rakt överlag.
Det har gått ett varv – årets bästa tid är här nu. Och ikväll blir det grillat.
Det flödar över.
En ständigt entonig hög nivå.
Det flödar över.
Endast fiskar kan simma i den brummande forsen av ljud.
Av krav.
Är du lönsam lille vän?
Fotograf Dan Crona 