Genom bussfönstret såg jag bilderna som började komma tillbaka lite.
Från båtens sittplats passerade vi en massa sådant som hänt och sådant som händer.
Husen, villorna längsmed kanterna slogs med varandra, tänkte på varandra.
Ett var placerat ensamt på en klippa.
Jag var glad att möta någonting nytt i Sandhamn. Pratade tjugo minuter med en annan öbo från en annan ö medan Nicole gick och badade lite.
Från tjugonio till trettio grader, lite tryckande värme till ett befriande, ja, lite hoppfullt regn faktiskt.
Några av besökarna på min blogg undrar kanske varför jag är så overksam med att skriva här för tillfället.Det beror främst på att bildbanken är full och jag har inte … Fortsätt läsa Jo, så här ligger det till…
Har fått träffa så många intressanta kulturpersoner genom åren.Intressanta spännande möten både nutid och dåtid. Ett stort blandat urval bilder har jag valt och det finns många flera, det här … Fortsätt läsa Övervägande soligt…
Hur gick det till egentligen? Femtiosex, femtiosex och ett halvt. Femtiosju i en slags dimma och så nu fyller man femtioåtta år. Lite konstigt känns allting faktiskt, hur så, varför … Fortsätt läsa Eftertankens kranka blekhet…
För fjärde eller femte gången lyssnar jag på författaren, debattören, filosofen, chefredaktören – Göran Greider´s livsuppehållande bok ”Barndomsbrunnen” – jo, jag lyssnar på andra ljudböcker som rekommenderas här och där, men hans bok finns alltid i mitt virrvarviga undermedvetnas sug på texter och tankar vilka tar mig vidare på min nya resväg.
En del stycken handlar om cancern, där han går omkring i sina tankar. Filosofiska grubblerier kan man nästan kalla det. Men det är det ju inte riktigt ändå, det handlar om viljan att få leva så bra som man nu kan med den typen av diagnos. Han vill placera allt i sitt sammanhang, hans eget livs sammanhang och vägarna som har tagit honom hit där han är idag. Så det är inte undra på att jag vill lyssna på honom. För jag tar in allt han rör sig kring och känner igen mig till fullo.
Den vardagliga olika situationsglädjen jag känner under spontana möten med min kamera i handen, ja, min livskamrat som både under stunderna vi jobbar tillsammans som efteråt när jag kanske efter flera månader tittar på bilderna igen, vilka nu ligger i mitt bildarkiv och gungar i vad som en gång var en okänd del av vattnet. Man vadar liksom omkring i vattnet och vill hitta någonting som hjälper en med de olika situationerna i livet sitt.
Det hände mycket i min värld under uppväxten.
Du kan känna minnena, höra ljuden av folk som är glada, tuggar tuggummi, visar hur man dansar nya dansen.
Ljud från raggarbilar, dofter av parfym, dofterna från en lite omedveten tid som finns där inuti.
En för dig helt okänd musikgrupp kommer genom den nedvevade vindrutan på nån bil, mellanöl, cigarettdoft, kanske nån herre står där förnöjsamt med sin pipa i ena mungipan, ler när en kvinna visar sin nyinköpta klänning, hon håller ut den och snurrar runt.
Folk klapprar omkring klädda i slitna jeans och med trätofflor på fötterna.
Syrenernas blommor, doftar och kan ses i någon färgad lampas sken i sommarens kvällsljus…
En mamma bär hem sitt ena barn på armen, hon går i skuggan, i mörker.
Lekplatsen är borta.
Rubriken betyder bak och fram, upp och ner. Man säger det under livliga närvarande trevliga diskussioner som dyker upp ibland.
Har märkt av ett helt nytt beteende hos mig själv nuförtiden i alla fall, eller rättare sagt flera nya sätt att förhålla mig till vardagen.
Det är lite som att resa i minnena av allt jag upplevt, tagit emot, fått se. Musik, skolor, idrottsklubbar, tidningar, magasin, möbeljättar, industrier, resor i bilen över landet med kassettböckerna på passagerarsätet, gps:en inställd på bästa snabbaste väger och känna tilltro till just den mackapären. Blev lite orolig när de avvecklade telefonkioskerna eftersom det var just där jag brukade stanna en gång när alla resor började för att ta del av kartorna i de tjocka telefonkatalogerna längst bak och till och med ”när jag vågade” riva ut en sida om jag var utan penna och papper.
Ja, lite som att sitta i en liten båt med sina barn och hoppas på att få en fisk.
Jag är ingen avig människa som ser ner på människor vilka är handikappade, jag har blivit berörd och lite ledsen när jag sett dom gå där med sina blindkäppar, rullatorer eller med ledsagare. Har tänkt att vi har det bra i landet där man kan få den hjälp man behöver utan tjafs.
Jag trodde aldrig att jag själv skulle behöva en rullator men när jag väl fick en hade jag svårt att acceptera att befinna mig ute bland folk med den. Det tog ett tag att övervinna, ta till mig mitt nya liv, min nya väg. Men efter att den stått ute vid trappen i flera månader bestämde jag mig, den ska med. Och vilken framgång det blev både ute i veckohandlingen på något köpcenter och på första maj. Nu är det inte längre något snack inom mig själv, där jag går är min rullator med. Den är bra för min balans, synbortfall och som laståsna för mina kameror och man kan också sitta på den och vila lite om man blir lite för trött i huvudet…
Ledsagare, ja!
Berättade att jag nyligen gav mig ut på ett ”redigt” äventyr för första gången helt i egen regi ned till min dotter i Malmö för ett par veckor sedan. Med tanke på min rullande resväska bestämde jag mig att lita på ”blindkäppen”. Tåg är bra, det vet jag (om personalen är nöjda förstås) men vad jag kunde minnas från alla mina resor med tåg en gång i tiden har jag faktiskt aldrig sett en person med rullator, rullstol, kliva på.
Skitsamma, tänkte jag! -jag ringer och kollar. Jodå, man kan ha hjälpmedel med sig men de måste fällas undan bakom något säte eller stuvas in i bagageutrymmet. Kom ihåg ”layouten” på tågvagnarna från förr, där är trångt, speciellt med många resenärer och de har mycket bagage, så är det.
Men, utbrast telefonisten, du kan får en ledsagare som hjälper dig upp på tåget och de hjälper dig med väskan också. Och jag lovar att det kändes mycket enklare med tanke på balansen och synen. Nästa gång, alltså nu till sommaren som jag ska hälsa på kommer jag att ta med rullatorn. Den är min nya själsfrände…
Att få resa, utom och inom.
Min dotter, nyss fyllda 30.
Min morbror bodde där jag växte upp.
Reser till platsen jag föddes, Malmö.
Allt liksom faller på plats.
Några bilder från Sörmländska Socialdemokraternas partikongress i Vingåker 2023…
”Måste pågå ständigt”Hittade ett klistermärke med den texten under mötet igår.
Sven tar bilder, Ulf sitter vid sitt bord fyllt med äldre kameror han vill sälja till utställningens besökare.Ja, gärna till fotograferna som deltar också men vi har ofta det vi … Fortsätt läsa Fylla tiden på nåt sätt
Fotograf Dan Crona 