Etikett: människor

Ormkvinnan

· 1 kommentar ·

Hej jag kallas ormkvinnan sa hon när hon gick fram till mig där jag satt på fönsterbänken inne på Galleri Fotografi!
Hej Dan heter jag, svarade jag som ett vänligt mothugg.
– Som du nog hör har jag en brytning på ryska och fortsatte med att berätta sitt namn vilket jag redan har glömt bort och faktiskt hade lite svårt att höra i folkvimlets brus. Minns bara att hon också berättade att hon höll på med möten mellan människor inom olika sammanhang liksom baserade eller om det nu var på något annat sätt inblandat själva ormarnas tema som grund.

Hon tyckte att jag skulle höra av mig så att vi kunde ge oss ut på en promenad och sträckte plötsligt fram sin mobiltelefon och bad mig knappa in mitt nummer och gick bort till en av bänkarna där vinerna stod den här vernissagedagen. När hon sen återvände efter att på ett i mina ögon ganska ryskt maner snabbt fått i sig ett glas rött och ett glas vitt berättade jag att min rollator stod därinne på Bernts kontor och att jag inte längre bara kunde bege mig ut hej vilt på skogspromenader såg jag nog lite besvikelse i hennes ögon inser jag nu den här tidiga morgonen efter gårdagens härliga händelser.

Minns att hon också berättade för mig om att hon försett ett stort antal teatergrupper med framställning av kläder och också hjälpt till inom ett flertalet andra verksamheter där det behövde.
Någon knackade på galleriets fönster och hon viftade med handen att gå ni vidare jag kommer.
Efter en liten stund till sa hon hejdå och – du kan väl skicka en bild på sms sen.
Jag svarade att absolut och ska göra det när jag skrivit klart det här inlägget.
Ett möte fullt av liv och kraft, eller rättare sagt, allting som ägde rum igår var verkligen det och den här stunden där fokuset legat på vad ormkvinnan egentligen ville med just mig kvarstår lite som ett slags mysterium. Efter allt och under min betydligt lugnare tågresa hem än den som tog mig dit tänkte jag att så häftigt allting är egentligen.

Jag vill också passa på att avsluta min lilla berättelse med tre bilder av Anna & Anna.
Till vänster står Anna Lithander & till höger Anna Eklund.
Hålla om, andas, finnas, landa, känns en inre trygghet. Att den ena Anna blundar på en av bilderna säger mig allting.

//Dan

Det nyfödda nya året.

· 2 kommentarer ·

En bild på mig med en skottkärra jag fick av min barnvakt som bara bodde en liten bit ifrån mormor och morfar. Han berättade att den plockats upp ur ett dike efter att ha legat där i flera månader kvarglömd men att han ville inte röra den eller lyda sin impuls att plocka med den för att ge den till mig. Jag vet inte hur länge han lät den ligga men till slut så bestämde han sig.

Minns min väg jag valde ett gå till honom för att hälsa på då och då via de andras tomter, över stenmurar. Vi, min hustru och jag återvände till min plats där jag började upptäcka världen. Hon ville se det jag brukade berätta om, det som hände, spelade roll under min uppväxt, sånt man aldrig glömmer.

Gunghästen stod inne i finrummet och vissa dagar fick jag lov att gå in och sitta på den, jo, jag minns nu att det hände under de grådaskiga stormbyarnas dagar då utelekarna inte var något att ha. Ofta deltog jag under mormors storbakande inför kommande helg då hennes egna barn kom på lördagsmiddag.

Dörren bakom mig på bilden hölls stängd under vintrarna. Ett par trappsteg precis utanför den dörren ledde till matkällaren, ytterdörren som fanns lite till vänster och den högra dörren ledde till rummen där oljepannan, tvättstugan och vattenpumpen fanns. Att jag skulle bo därute senare som 14 – åring hade jag såklart ingen aning om då, men så blev det.

Bullbaken luktade fantastiskt och hade jag tur så kunde jag få en bulle med mjölk till eftermiddagskaffet.

Härlig, fin tid nu när man sitter och tänker tillbaks.

2025 är det nu, ett nyfött år. Det vore kanske lite överdrivet att skriva att detta året vibrerar av trygghet och samtidigt tänker jag att det är bara att kämpa på. Ska erkänna att mitt dagliga skrollande i DN kändes som om det kvittade medan alla dessa rubriker rann förbi medan datormusen rullknapp jobbade. Inte ens quizen var något att förnöjas sig med. Men såna dagar finns.

Kollar in killen på bilden, han syns knappt där han sitter bakom björken den här kvällen uppe i Malung. Men minnena från den annan tid i ens liv då man levde för fullt på folkets husområdet på Sturkö flimrar förbi. Jag var där, men syntes knappt känslan.

Men det här året ska jag i alla fall sy ihop någonting med hjälp av boksläpp och två utställningar. det känns väldigt utmanande och spännande och kanske låter det lite konstigt när jag skriver att det ska bli skönt. För när detta är gjort kan jag äntligen gå vidare med andra berättelser som känns viktiga.

Hon var där!

·

Steg ur taxin.

Det är alltid mycket varmare på parkeringen utanför ”Jarres” än hemmavid.

Ett härligt gäng pensionerade bjöd på kaffe och fikabröd.

De ropade till mig – här, kom och ta en kopp!

Hinner tyvärr inte, svarade jag, taxin kommer om fyrtiofem minuter och jag har mycket som ska ned i kassarna. – Men kom sen då, när du är klar, sa de vänligt!

– Absolut ska jag det, svarade jag och log lite tillbaks.

Handlade ditten och datten som stod på menyn. Kollade klockan då och då, kollade ”handlelappen” (menyn) och kände en viss belåtenhet, har ju gott om tid, är ju turligt nog snart klar.

De packade undan när jag kom ut, – kaffet tog slut, sa hon, vars namn jag faktiskt glömde att fråga efter och jag satte mig på bänken utanför affären. – Får jag ta en bild på dig, frågade jag?

– Visst får du det, sa hon.

-Jo, här är visitkortet, fortsatte jag, på baksidan ser du adressen till min blogg. Brukar hålla på med mina bilder lite som känns bra liksom.

– Ska absolut kolla, sa hon!

– Ja, tack då, sa jag och ha nu en superbra dag!

– Detsamma, sa hon och hoppade in i bilen.

En liten vardagshändelse liksom, ingenting särskilt, beroende på vad man jämför med. Något som gör en glad att leva helt enkelt.

Någonting helt annat!

·

”Bara de döda har sett krigets slut” ( Platon)

Så inleds filmen Black Hawk Down, – en Ridley Scott pärla.

Min första tanke när vi fått hem filmen från Lovefilm var vem har beställt denna?
Jag gillar inte krigsfilmer längre, antar att det hör mognaden till.

Var finns det hedervärda i att döda andra för egen snöd vinnings skull?

Den här filmen visar vad som händer när man sticker ned handen i ett getingbo, typ!

Någonting mycket roligare är ett av de projekt som jag håller på med nämligen vinterbilder i Gnestaland!

I give you en scooteråkare! 🙂

Scooteråkare i Gnestaland
Scooteråkare i Gnestaland

Är du född med en alldeles egen generator?

·

Som egna små planeter vilka drivs med en egenskap eller låt oss kalla det en egen generator vilken man inte tankar med regular 95 eller 98 oktan direkt, utan den tankar man med helt egna drivmedel.

Lust, envishet, målmedvetenhet, framtidstro och drömmar, alla förnyelsebara och ännu bättre de finns där från den dag de föds, entreprenörerna . Ofta blir de inte rika utan nöjer sig med att leva ett rikt liv, ett fullständigt liv. Där man får vara sin egen lyckas smed på gott och på ont.

Jag har den stora förmånen att få träffa många av dom i mitt arbete med Gnesta rockar, och tro mig när jag säger att det jag kommer att ha att berätta när denna resan är klar är långt ifrån de svarta löpsedlar vi alla får oss till livs varje dag i pressen.

 

Roger, på Atelje 42 i Stjärnhov