Hoppa till innehåll

Pojken och Hunden

Färgfotografier tar ofta över bilden tycker jag och kanske är det väldigt old school att tycka det, men känslomässigt så gillar jag svartvita bilder bäst eller att de åtminstone har nedtonad färgskala. Men det finns ett sätt att kompromissa om man till exempel av någon konstig anledning nu har en färgrulle i kameran och bilden dyker upp. Förut, dvs när den här bilden togs och man uteslutande fotograferade på film var det inte optimalt att kopiera färgnegg på svartvita fotopapper, utan det var bara att löpa linan ut.

Den här filmrullen hade 400 iso och jag pressade den, det vill säga medvetet underexponerade hela rullen 2 steg och förlängde framkallningen. Iso-talet blev då 1600 ungefär. Resultatet blir att färgerna inte stämmer och filmen blir grovkornigare och om man också då också tänker på att begränsa färgerna i bildkompositionen får man effekten på bilden, nästa lite målerisk eller hur?

Så här gör jag alltid när jag tar färgbilder för min egen räkning men idag är ju skillnaden att effekter och efterarbete görs i först Lightroom, sedan Photoshop, lite enklare än förr men också lite tristare!

Pojken och hunden

2 svar »

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Arkiv

Fragile…

%d bloggare gillar detta: