Det är väl ingen häromkring som missat vad som händer i Stjärnhov och på Solbacka. Den gamla internatskolan kanske mest känd från boken ”Ondskan” fungerar idag mera som dess raka motsats. En kajplats och en lots som förhoppningsvis kan leda till en meningsfull tillvaro och ett nytt hopp för de 220 flyktingar som bor där nu.
På Solbacka bor idag människor vilka tvingats fly från fasor vi här hemma knappt ens kan föreställa oss, vi har ingen jävla aning. Vi hör bara lobbyisternas gormande om ”systemkollaps” och annan skrämselpropaganda. Avsändarna av den här propagandan behöver ingen närmare presentation och deras agenda är klar och tydlig.
Det är många som sänkt blicken och börjat vända den inåt- börjat ifrågasätta. Bilden av den lilla pojken på stranden för inte så länge sen brände sig fast på min ögonhinna för alltid.
Sverige är känt i världen för sin humanism och sitt rättvisetänk. De vita bussarna och Raoul Wallenberg, Dag Hammarskjöld,Olof Palme, Anna Lindh, Jan Eliasson och Carl Bildt har genom hårt rättvisearbete cementerat en bild av Sverige som en demokratisk rättsstat och det gör att många sätter sitt hopp till att hitta sig ett nytt liv här hos oss.
I Stjärnhov har hela samhället engagerat sig i de boende på Solbacka och de bonde på Solbacka vill tacka och gör det genom ett konstverk som avtäcktes idag. En svensk flagga.
Det är liv, det är hopp, det är kärlek och tilltro till en ny framtid. Långt ifrån den sönderslagna tryggheten dom lämnat bakom sig.
-Världens vackraste flagga säger Imad Alshatti. Vi har jobbat med den dag som natt och tillsammans med andra flyktingar på Solbacka. Det har enat oss och gett oss mening under en svår tid.
För en som kommer in i det här konstverket lite från sidan under själva avtäckningen slås man av den livsglädje och styrka människorna här på platsen förmedlar. Det är dans och spännande toner vilka känns fräscha och glädjefyllda i den svenska vintern. Här dansar journalisterna och sponsorerna tillsammans med alla de som står bakom konstverket och på något vis blir det för en betraktare också ett konstverk i själva konstverket. Det är stort, det är positivt och det är ljust, och det ljuset behövde i alla fall jag för jag hade faktiskt börjat vackla en smula i min tro på människorna.
Jag har medvetet valt att inte sätta ut namn på bilderna. Allt handlade om ett möte i all enkelhet.
Fotograf Dan Crona 