För många påskar sen – tror till och med att det var en skärtorsdag som idag. Fick jag låna ett hus att ha alldeles för mig själv. Jag var 24 år.
Huset låg inte långt från havet och mitt mål för helgen var att hitta drivved till ett kors. Jag minns att jag funderade mycket på livet och döden och religioner – jag gick också på fotoskolan i Gamleby under samma tid så ämnena vilka snurrade runt inuti mig var alltid närvarande. Politik, liv, död, religion – minns att kvällarna alltid innehöll diskussioner om dessa ämnen. Det kändes som om man var ett med omvärlden. Ett med stenarna, havet, luften, djuren – ja precis allt. Och jag undrade är detta en uppenbarelse, är detta ett möte med den gud som man alltid hört talas om?
Jag funderade aldrig så mycket i negativa tankar. Jag föredrog det positiva eftersom jag hade lärt mig att tittar man tillräckligt länge in i mörkret så tittar det snart tillbaka. Att senare hela livet skulle handla om att klara av att behålla sin positiva syn på livet visste jag inte då. Jag anade inte att livet handlade om berg och dalar – antar att det är så när man är ung.
Jag är glad för min skull
Mina två barn hjälpte till att hålla mig kvar i ljuset och jag älskar dom väldigt mycket – jag är tacksam för att de kom till mig, så är det. Jag är också glad för att livet tagit mig dit jag är idag.
Repetitioner
Jag tycker om att ta porträtt av människor eftersom ibland kan se mig själv igenom de allra bästa porträtten som jag lyckats fotografera genom åren. Och som någon känd fotograf eller om det var en färgmålande konstnär sa – jag tar samma bild om och om igen.
Det är svårt att se ljuset
Den här påsken är det svårt att se ljuset – men det ska gå. Tankarna går ständigt till Bryssel och till de familjer som väntar på någon som inte kom hem. Förvirrade rotlösa onda tjugoåringar satte stopp för fortsatt liv. Trodde de. Livet fortsätter utan förövarna. Och familjerna som väntar på sina hemvändande får leva med grymheten och ondskan den här påsken och alla andra påskar. Meningslöshet…..
Tid är det enda som vi verkligen vet att vi har, och vi har bara att acceptera det.
Fotograf Dan Crona 