Nikolay Shugaev, Ermir Abeshi, Valeria Resjan, Martin Sturfält, Asuka Nakamura – alla spelade de sina tolkningar av mästarna Sjostakovitj, Cesar Franck och Rachmaninov där uppe på en kulle i ett gammalt missionshus mitt inne i Stjärnhov – för mig mitt ute i ingenstans men samtidigt på precis rätt ställe. Siri och Roger har under många år gjort det till sin mission att utbilda alla i sin omgivning i ämnet kammarmusik.
Efter första omgången med Dimitri Sjostakovitj cellosonat framfört av Nikolay och Valeria kändes det som att jag slängt mig ut i ett iskallt hav vilket blev varmare ju djupare jag dök och när jag till sist nådde ytan skakade mina ben som under ungdomens dagar efter en lång danskväll till Simple Minds, Erasure , Bronski Beat och annat.
Martin Sturfält var kvällens ledsagare och berättade anekdoter om kvällens musik och tillkomst på ett ypperligt intressant och medryckande sätt. Men inte bara det det – utan framförde en blytungt grubblande Chaconne av den svenske kompositören Anders Nilsson med en sådan känsla och närvaro som kräver en stunds tystnad minuterna efter.
Sen kommer vi till min personliga favorit alla kategorier Sergej Rachmaninov – en bekantskap som Roger och Siri presenterade för mig genom Inese Klotinas fantastiska konsert under 2013. Under den konserten förvandlades en i mina ögon en till synes helt vanlig människa , kanske en dagis dagisfröken till ett utomvärldsligt demonväsen och jag kände mig emotionellt torktumlad och centrifugerad på en och samma gång – fantastiskt.
Och fantastiskt var det också nu – alltså igår kväll när Nikolay, Valeria och Ermir serverade Trio Elegiaque nr:2 i d-moll av nämnde Rachmaninov som skrev den när han var 20 år – alltså hallå han var en grabb-slyngel som visste hur man skrev musik vilken skulle pilla på folks själar i alla åldrar under eviga tider framöver – helt makalöst när man tänker efter.
Det här var alltså slutet på de här åren då man kunde uppleva världsmusik nästgårds – och det har givit mig så otroligt mycket. Jag har träffat människor – upplevt för mig okänd musik och berikat mig för livet. Det har blivit fotografier och utställningar och hjälp att hitta vägen till ett eget uttryck som fotograf.
Jag kommer inte att sluta lyssna på kammarmusik – självklart inte. Men jag kommer inte att åka och titta på när det framförs lika ofta längre.
Jag kommer att minnas kaffet, de nyttiga kakorna, förväntningen och Jussi pianostämmaren kommer inte att ha anledning att ta sig från Stockholm till Stjärnhov en grå novemberkväll lika ofta längre.
#visomgörinnehållet
Fotograf Dan Crona 