”Tugga brödskivan väl
och du ska förnimma hungersnöden.
Drick vattnet
så enkelt som möjligt i din kupade hand
och du kanske anar torkan.
Avläs vartenda löv
på vartenda träd du går förbi:
träd in i sammanhangen.
Jag har försökt göra det
men har misslyckats
Nu stiger jag ut i solen
i skydd av mitt ansikte:”
”När jag misslyckas med det mänskliga och det solidariska blir jag, reduceras jag till en individ”
Så skriver Göran Greider i inlednings och programtexten till föreställningen Maratondansen som går nu på stadsteatern.
Den som vinner danstävlingen är lovad ett fast kontrakt på teatern och skådespelarna tar omedelbar kontakt med dig på din väg mot din sittplats och försöker sälja in sig – nummer 93, jag är nummer 93 kom ihåg det de andra kan inte dansa lika bra! säger Philip Zandén till mig.
Ett otroligt roligt och medryckande upplägg där du sugs in i skeendet och blir försedd med röstkort och ska rösta i tid och otid på vilken dansare/danspar som är bäst. Du som publik deltar i allra högsta grad i föreställningen men ju längre föreställningen pågår ju otäckare blir det och till sist lovar jag att du lägger ned ditt röstkort och inser vafan du håller på med.
Det här är det bästa jag har sett på bra länge – föreställningen behandlar otroligt viktiga frågor om vad vi gör med oss själva och vårt samhälle. Och den är rolig, glädjefylld och riktigt svart. Jag gick och dansade och sjöng i foajén i pausen, men det var innan jag kom på vad fan jag höll på med som sagt.
För den som inte känner till det kan jag berätta att föreställningen är baserad på en bok skriven av Horace MCoy ”They Shoot Horses, Dont they? som vid sidan av Vredens druvor av John Steinbeck bäst skildrar den stora depressionen i 1930-talets USA.
Fotograf Dan Crona 