Sitter med lite efterarbete och reflekterar samtidigt över helgen. Tillbringade lördagen på ett hotellrum och tittade på så mycket bättre – vars tema var Ted och Kenneth Gärdestad. Jag tänkte säga att jag vanligtvis inte tittar på programmet som om det skulle vara en fjäder i hatten – men nu gjorde jag det.
Det verkar vara fult att ha kontakt med det svaga inom sig nuförtiden, det är effektivitet och extrovert – introvert beteende som gäller men här har vi en berättelse om två bröder vilka lyckas skapa en dialog som talar till det inre. Det är rösten och tonfallet och texterna som skapar bilderna i mitt huvud.
Under flera år – kanske till och med fortfarande anser många att fotografier på svanar i motljus, solnedgång eller uppgång är förkastligt och banalt – det tycker inte jag. Det är inget fel på vykortsmotiv det handlar bara om att förhålla sig till historien bakom bilden.
Jag inbillar mig att bröderna arbetade i samma gränsland – landet där du anammar det enkla och det som ligger nära – som är enkelt att ta till sig.
Berättelsen om bröderna och Ted´s sjukdom vilken till sist tog hans liv är skoningslöst sorglig – det är vackert och sorgligt på samma gång – som slutet på Sagan om Ringen.
Jag önskar att fler kunde leka med allvaret på samma sätt – det vore mycket enklare då att stå ut.
Fotograf Dan Crona 