Det är en del år sedan som jag tog bilden på ”mopedmannen” nu men jag har ofta när jag scrollat igenom bildarkivet fastnat just vid honom ett kort ögonblick.
Idag tror jag att jag kom på varför – det är mitt undermedvetna som ville att jag skulle minnas när jag fick min moped – en Suzuki K -50 som min kusin Gert hade haft. Jag träffade förresten en exakt kopia av honom igår i Örebro och som inte det var nog träffade jag på en liten flicka som var sjukt likt Kurt Cobain – igår var det verkligen likhetens dag på det viset.
Den totala frihetskänslan som det innebar att ha en moped är obeskrivbar. Ni förstår att på min tid fanns det ingen som skjutsade så fort man knäppte med fingrarna – utan ville man nånstans var det bara att ta apostlahästarna alltså det långa benet före och helt enkelt bengå dit man ämnade bege sig. Hade man tur ägde man en cykel och hade man ännu mera tur hade man en kompis med moped som man kunde ”hanka”med vilket var ett så här i eftertankens kranka blekhet totalt livsfarligt sätt att ta sig fram. Antingen höll man i mopedförarens axel alternativt höll föraren sin platåträskos fot placerad på din cykels pakethållare och strax var du uppe i 30 km/h – oftast mer – utan hjälm.
Jag ser alla dessa minnen i mannens ansikte – det projicerar eller rättare sagt reflekterar tillbaka en tid i mitt liv. Bra porträtt fungerar på det viset. Man ska titta på den man ska fotografera till man upptäcker sig själv i hens ögon.
Fotograf Dan Crona 