Skip to content

Som en slags väg tillbaka

– God fortsättning utbrister städaren på Nyköpings sjukhus glatt när jag stegar ut från toaletten. Det var helt oväntat och jag ger honom nästan en kram i rena glädjen över att möta en trevlig människa sådär utan vidare – speciellt på ett sjukhus.

Men det tar inte slut där, killen på röntgenavdelningen är hur trevlig som helst.

Vad fan händer? ska det fortsätta på det här viset ska jag alltid göra de där skittråkiga grejorna i mellandagarna. Folk beter sig som jag minns från förr, trevliga och dom ler. De anstränger sig och vill.

shoes

I ditt anletes svett….

Vänster ben vek sig och jag blev svag. Det har fungerat att jobba ändå med hjälp av värktabletter under ett par månader nu men jag har varit rädd för att ta steget upp på röntgenbordet av ett otal anledningar  – att jag stelopererades för ett tiotal år sen och blev sjukskriven i 5 år kan kanske räcka som en.

Nu är det gjort och det känns bättre bara det – att det är gjort liksom, att steget är taget. Nu ligger det i guds händer att inget har gått sönder utan att det är muskulärt. Det känns som om styrkan kommer tillbaka i vänsterbenet genom mina promenader och styrketräningspass och det känns bra.

Men väntrum är väntrum och jag måste alltid reflektera över livet när jag sitter i väntrum – det är liksom ett ticks eller något liknande.

cornered

Och i hörnet har vi

Vilka olika besked har människorna som suttit i den här stolen fått genom åren? Hur som helst hoppas jag alltid att det är minst fifty fifty.  Vad gjorde man egentligen i väntrum innan mobilen var född, förresten?

peka

Peka o lär

När jag studerade filosofi – alltså självstudier så ni kan lugna ned er nu, jag har ingen dold akademisk examen. Hittade jag en text om en filosof – minns inte exakta år men det var under romartiden. Denne filosof opponerade sig och ifrågasatte allt och alla hela tiden. Till sist tröttnade någon snubbe med makt och förbjöd filosofen att berätta sina insikter för folk. Filosofen kom då på att han kunde peka istället. Och det är ju precis det vi gör nuförtiden. Okay, vi eller de allra flesta pekar ju inte så mycket utåt, alltså extrovert utan mera inåt som om vi pekade mot våra egna själar i hopp om att folk ska höra skriken efter hjälp eller bara för att visa nåt häftigt klipp.

Det jag vill säga är, tänk om vi möttes mer in real life – som den här städaren och jag hur fantastiskt kunde saker och ting inte bli då?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Arkiv

Fragile…

Lars Göran Lannergård

%d bloggare gillar detta: