Lite skön pianomusik i hörlurarna och helt tyst i huset – plocka fram ljusbordet och negativpärmarna och sätta igång. Oh, vilka minnen – vilka människor jag har mött genom åren. Tack Rollei scannern för att du kom precis nu ty jag behövde få återuppleva mina historier.
Med min Leica M2 på axeln begav jag mig ut i den stora världen och ville berätta så himla mycket. Det fanns så mycket att säga, att upptäcka och att förundras över. De här bilderna är från Polen november 1989 och London. Jag hade inte rest alls mycket då det begav sig så förstå vad stort det här var.
Jag minns tydligt mannen med hedersbetygelserna på kavajslaget mest därför att den bilden är min allra första med ”inåtvänd blick” vilket betyder att han låter mig vara där och ta mina bilder utan att bry sig nämnvärt.
För mig var det ögonblicket totalt avgörande som gatufotograf – alla de stora mästarna pratade om det var ett mål man borde försöka uppnå för att bli en bra gatufotograf. Jag tror mig minnas platsen till och med – Katowice – nästa dag skulle vi till Auschwitz – det var ett fruktansvärt reseminne vilket jag inte tänker uppehålla mig vid för tillfället i den här berättelsen.
Det kommer fler bilder ur mina allra djupaste arkiv och fler berättelser framöver. Man måste suga på karamellen och inte förivra sig och jag är ganska stolt att jag känner denna barnsliga förtjusning fortfarande efter snart 28 år som fotograf – att ständigt vara nyfiken och att inte tröttna. Ja, en del bilder har jag visat tidigare men inte i den här kvalitén 🙂
Fotograf Dan Crona 