Jag ser en skylt bakom kvinnan som räknar pengar. Antagligen är det en marknadsdag på torget i Oświęcim.
Tyskarnas namn på den lilla staden är Auschwitz och jag antar att vi skulle till det ökända lägret senare, eller dagen efter.
På något sätt känns fasorna man under sin ungdoms skoldagar lärt sig att frukta mer närvarande än någonsin – liksom bubblar som gammalt avlopp under ytan ständigt hotande allt det vi kallar mänskligt.
Mannen med pumpen i handen gör mig glad igen och jag minns under vilka mödor vi fick köa för bensin i timmar. Efter honom var det vår tur att fylla på bensin och det fanns fortfarande kvar några droppar ett tag till sen var det slut för dagen och allt börjar om nästa dag. Köer till bensin, till bröd och ost och mjölk. Sånt som vi tar för självklart bara ska finnas där till hands smidigt och enkelt utan krusiduller.
I november 1989 – det år vi var där, låg Polen bakom en mur vilken revs samma natt vi befann oss på färjan – på väg hem till fotoskolan, Sverige och tryggheten. Spänningarna i landet gjorde att vi inte orkade vara kvar längre. Vi förstod ju varken Polska eller Tyska men vi hörde på radion och såg på människorna och kände att det var någonting stort som skulle hända.
Jag minns att jag kastade upp av nervositet när jag väl kom ombord på färjan. Vi kunde i alla fall åka hem – de här människorna var redan hemma.
Fotograf Dan Crona 