Fotograf Dan Crona

Det här med att aldrig sluta se på sin omvärld kan ibland verka som ett oöverstigligt berg på något vis. Alltid är det någonting som stör – distraktioner i form av vardagsbekymmer eller andra mera världsliga ting som dåligt plogade vägar eller vita bilar ( ja det är oftast dom) som ligger o trycker dig i baken under dina bilfärder eller om man ska välja färg eller svartvit i kameran.

Under många år tidigt under min fotografiska utveckling tog jag bilder för att andra skulle gilla dom i första hand. Så här med facit i hand känns det märkligt faktiskt och jag minns att jag under de åren var jag extremt olycklig och frustrerad som fotograf och konstnär liksom villrådig och trevande.

Som tur är blev jag klokare med tiden och otroligt lättad när jag kom på att det finns en annan väg att gå och började använda kameran i första hand min egen skull och inte så lite i ett rent terapeutiskt syfte. Den stora fördelen med denna min nya insikt är att det liksom lossnat och lusten till fotografiet som uttrycksmedel kom tillbaka sakta men säkert plus att mina bästa bilder kommer inifrån och är hundra procent ärliga mot mig själv och mot eventuella gillare. Som någon så klokt sa: ”släng det du planerat för livet överbord, så du kan göra plats för det nya”