Fotograf Dan Crona

För någon vecka sedan var jag på ett jobb hos Dansverkstan i Västerås. Medan jag ställde upp grejorna och mätte ljus kom en pappa förbi med sin yngre son. Jag bad honom ställa sig framför kameran så jag kunde kolla av ljuset – visst inga problem svarade pappan. Vi började prata och det visade sig att han gått på samma fotoskola som jag en gång i tiden – men jag gör annat nu, berättade han vidare. Naturligtvis var det supertrevligt att prata med en kollega sådär oförhappandes och efter en stund gick vi var och en till sitt.

I bilen hem började jag fundera kring varför han valt att börja med annat och varför jag envist stannat kvar i branschen?

Det känns nyttigt att ifrågasätta sina val man gör här i livet tycker jag oavsett om det gäller yrkesval eller förhållanden. Mitt jobb är tungt och slitsamt med mycket bärande, riggande och trixande. Vi brukar skoja om att ”mycket gaffa är det” de få gånger man träffar på en kollega ute på fältet. En fotochef svarade mig en gång när jag undrade varför han blev pressfotograf – det är det minst tråkiga jobbet.

Ryggen tar stryk, tummarna och magen också genom de oregelbundna arbetstiderna och ofta stressiga förhållandena med krav på perfektion och att leverera någonting som vid uppdragets start egentligen inte finns. En bild som finns i någons huvud, en förväntning, en dröm. En avbildning och ett tidsfragment.

När jag tar mina gruppbilder brukar jag säga – nu finns inte den här bilden men efter blixten brunnit av och ni har hört kameran så finns ett avtryck av den här situationen från nu och för alltid, så var med nu gott folk!